Idag funderar jag, i samband med den stundande högtiden som kretsar kring inkarnationen, på kristendomens kroppslighet. Paulus säger: »Men kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren för kroppen« (1 Kor 6:13), och vidare »Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten« (Rom 6:13)

 

Vi närmar oss alltså högtiden då vi firar inkarnationens stora mysterium och mirakel. Hur Jesus Kristus Guds ende Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern (Nicaeno-Konstantinopelska trosbekännelsen), genom helig Ande tagit plats i Marias livmoder och ska födas som människa till ett jordiskt och matriellt liv. Genom inkarnationen är den mänskliga och gudomliga naturen utan sammanblandning och oupplösligt förenade i Kristus (Ekumeniska konciliet i Chalcedon). Det är en svindlande tanke som är ett av kristendomens unika anspråk och bidrag. 

 

I inkarnationen ligger flera olika stora ämnen som går att utveckla. Ett av dem är att Gud fullständigt kullkastar alla former av förakt som kan finnas inför det kroppsliga, jordiska, matriella och naturliga. 

 

Det är inte ankomsten av ett abstrakt andeväsen vi väntar. Det är den historiska och verkliga födelsen av ett barn i en krubba i Betlehem. Gud kommen i kött och blod. En gudason som kommer att vandra i en människokropp och med sina händer vidröra människor till befrielse och helande. Med sina stämband uttala ord som är fulla av Ande och liv. 

 

Det är i denna kropp som han kommer bära världens synder. Med denna kropp ska han bära korset ut till dödskallekullen. Där kommer hans händer och fötter spikas upp på korsets bjälkar. Hans sida kommer att sticks upp och blodet kommer att flyta ut. 

 

Detta är inga symboliska sinnebilder utan verkliga händelser som sker i den matriella verkligheten. Samma kropp kommer tre dagar senare uppstå förhärligad. I den kroppen kommer han till lärjungarna och äter bröd och fisk. 

 

Inkarnationens stora firande är samtidigt ett tillfälle att återerövra kristendomens kroppslighet. Att dyrka och tillbe Gud med vår kropp. Att låta tron sätta sig i och få ett uttryck genom kroppen. En tro som blir frikopplad från kroppen och enbart förläggs till det kognitiva eller känslomässiga planet förlorar en viktig dimension. Den löper stor risk att förledas ut i antingen abstraktionernas svävande dimma eller till någon slags kunskapsbingo i dogmatikens systematiska scheman.

 

Ofta hamnar det känslomässiga och det kognitiva, liv och lära, i motsatsförhållande inom kristendomens olika traditioner och betoningar. Men det som håller ihop det är det kroppsliga. Kroppen är templet där både det emotionella och intellektuella har sin boning.  

 

Jesus vill inte bara ha mitt hjärta utan hela min varelse med ande, kropp och själ. Vi ska älska och tillbe Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ, allt vårt förstånd och hela vår kropp. Därför engagerar gudstjänsten även kroppen och talar inte bara till vårt inre. Vi lyfter och knäpper vår händer. Vi öppnar våra läppar och höjer vår röst i bön, lovsång och bekännelse.

Vi gör korstecken med och över vår kropp. Vi faller på våra knän. Vi reser oss upp och vandrar fram till altaret, där vi äter och dricker vid Herrens bord. Vår kropp döps i vatten, vi lägger händerna på varandra i förbön. Våra öron fylls av evangelium genom sång och predikan, våra ögon fästs på de symboler som gestaltar frälsarens verk. Våra näsor fylls av kyrkorummets typiska doft. Hela vår varelse berörs och engageras i gudstjänsten.

Vi ska alltså inte låta gudstjänsten och tron begränsas till kognitiv information eller känslosam inspiration utan låta tron sätta sig i hela kroppen. Paulus uttrycker detta på följande sätt: »Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att fram- bära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst« (Rom 12:1).   

 

Här finns mer att utforska och utveckla.