TANKAR UNDER FASTAN DAG 28
»Men du, Herre, är inte långt borta! Du min styrka, skynda till min hjälp! Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld! Fräls mig från lejonets gap och vildoxarnas horn! Du bönhör mig. Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. Ni som vördar Herren, lova honom! Ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn, för han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom utan lyssnade när han ropade till honom. Från dig kommer mitt lov…« (Ps 22:21-26)
Under fastan arbetar jag mig igenom Psalm 22. Det är den psalm som Jesus ber under sitt lidande på korset. Det är utifrån alla parametrar en klagosång men som samtidigt bär ett tydligt element av lovsång. Davids profetiska beskrivning av den kommande Messias lidande är förundransvärt pricksäker. Under det grymmaste lidande och största orättvisa uttrycker Jesus dessa ord. Upplevelsen av fullständig övergivenhet och omringad av vilda djur och bestar, alltså hans fiender som spärrar upp sina gap och vill sluka honom. Han sätter ord på det vi i någon mån själva kan uppleva eller från tid till tid kan ha känslan av.
Vår Gud vet vad lidande är. Jesus kan känna med oss när vi vandrar genom ångestens djupaste dal och inte ser någon utväg. Men efter 20 versar av detaljerad beskrivning av ohygglig ondska så vänder psalmen i den tjugoförsta versen. Nej, omständigheterna har inte förändrats. Jesus har inte klivit ner från korset. Han uthärdar korsets lidande genom att vända sig i lovsång och ge uttryck för hans visshet.
Psalmen inleds med den smärtsamma frågan: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Därifrån blir det bara mörkare. Men när klagan når sin kulmen vänder det i orden: Men du, Herre, är inte långt borta! Du bönhör mig. Jag ska förkunna ditt namn. Jag ska lovsjunga dig. Ära Honom alla ni Jakobs barn! Han dolde inte sitt ansikte för mig utan lyssnade när jag ropade till Honom. Från Honom kommer mitt lov!
Detta är den trotsiga lovsången. Den förnekar inte kampen och lidandet. Den väjer inte för frågorna och tvivlet. Men den hämtar sin kraft och styrka i det den är viss om. Den håller trotsigt kvar vid sin bekännelse. Den klamrar sig fast vid Guds ord och löften, Guds självuppenbarelse – sådan som han själv har visat sig och det som han har sagt om sig själv. Att bekänna är inte att säga vad vi känner eller ens en sammanfattning av våra egna erfarenheter. Att bekänna är att säga och upprepa vad Gud själv har sagt. Under lidande och press kan därför inte vårt lov och pris byggas på emotioner utan behöver ha sin bäring på torra fakta. Sådant som vi kan vara vissa om och hålla fast vid. Under prövningen behöver vi något mer än pepp. Vi behöver uttala och sjunga Guds Ord som är undertecknat med blod – blodet från ett felfritt lamm som har beseglat och fullbordat det nya förbund som vi står i. Det är en sådan lovsång som ljuder från gravarna. Det är en sådan bekännelse som ljuder från dödsskuggans dal.