TANKAR UNDER FASTAN DAG 25

 

»Sparven har funnit sig ett hem och svalan ett bo där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min kung och min Gud. Saliga är de som bor i ditt hus,  de lovar dig ständigt. Saliga är de som har sin styrka i dig, som har dina vägar i sitt hjärta« (Ps 84)

 

Många legendariska tennisstjärnors framgångar präglades av ett skickligt baslinjespel. Det kan vara ganska tråkigt att titta på då det kan uppfattas som ett defensivt och händelselöst gnetande. Inte så mycket kreativitet eller offensivitet. Spelet präglas av en uthållighet som utgår ifrån och byggs upp av genomarbetade och välslagna men explosiva grundslag från baslinjen. Jag är absolut ingen tennisexpert men det är fascinerande att lägga märke till hur de oavsett vad som sker i matchen alltid återvänder till sin fasta punkt – sin baslinje.

 

I tider av oro behöver vi hitta tillbaka till vår baslinje. En fast punkt i en föränderlig tillvaro. Att ha någonstans att landa. Grunden som inte kan skakas. Därför är det både viktigt och en stor förmån att mitt under en omvälvande tid hålla fast vid rutinerna som håller oss rotade i Kristus. Gudstjänst, ordet, bönen, bekännelsen, brödsbrytelsen och bikten. David återkommer gång på gång i sina texter, böner och psalmer till tematiken om den fasta klippan där han får fotfäste och hans steg blir fasta:

 

Herre, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare… Du gör plats för mina steg där jag går, mina fötter vacklar inte… Välsignad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa. (2 Sam 22)

 

Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. (Ps 40:3) 

 

När jag var liten var en av mina högsta önskningar att kunna flyga. Att helt själv utan hjälpmedel av flygplan eller liknande kunna besegra gravitationskraften och sväva fritt över jorden. Jag var fascinerad av min tids superhjältar som bara kunde lyfta mot höjden och ta sig fram fågelvägen. Min pappa förklarade för mig att om Gud hade velat att vi skulle kunna flyga så hade han skapat oss med vingar.

 

Även nu för tiden frestas jag av tanken på hur effektivt livet skulle kunna bli om man bara kunde lätta från jorden och lyfta över alla problem och omständigheter som blockerar min väg. Men tanken lämnar mig ganska snabbt. Medan man som liten umgås en hel del med drömmen om att lyfta så präglas vuxenlivet mest av längtan efter att landa. Även om varje resa börjar med att lyfta så är målet med varje resa att landa.

 

Vi önskar att stå stadigt. Att sväva runt utan gravitation skapar i längden stor frustration och en längtan efter rötter, sammanhang och stabilitet. Den mogna drömmen om fast mark under fötterna kan låta ganska tråkig för den unge som fortfarande fantiserar om att flyga. Men livet handlar för alla till slut snarare om att landa än att lyfta. En längtan efter det fasta framför det flexibla. Fast arbete. Fast inkomst. Fast förhållande. Fasta tider. Det är där vi alla efter hand önskar att landa. För den som erfarit den oändliga föränderlighet vår tid, inte bara erbjuder utan närmast tvingar oss in i, ter sig det fasta och förutsägbara som den största lyx.

 

Så även i vårt trosliv. Fastan handlar därför inte primärt om att lyfta utan om att landa. Under fastan söker vi oss tillbaka till tillvarons centrum, vår fasta punkt, baslinjen där allt utgår ifrån. En landningsbana mitt i kaoset där vi kan känna fast mark under fötterna. Vi avslöjar det förgängliga och vänder om till det förblivande. Vi är utmattade av det trosliv som är allt för flytande, flexibelt och förhandlingsbart. Vi längtar alla hem och är trötta på att ständigt vara på väg mot nästa destination. Kära vän, du som under fastan hade hoppats på att ta av mot svindlande andliga höjder men som nu istället tvingats att nödlanda. Du hade kanske bett om vingar, men Gud håller på att ge dig rötter. Gud vill mitt i allt hjälpa dig att landa snarare än att bara lyfta och lämna.

 

Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom och låt er rotas och uppbyggas i honom, all fastare i tron i enlighet med den undervisning ni fått. (Kol 2:6-7)