NÅDENS BORD – MÅLTIDERNAS MÅLTID

NÅDENS BORD – MÅLTIDERNAS MÅLTID

av | 9 apr, 2020

REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 38

 

»Många frågar: Hur skall det gå för mig under stora prövningar och svårigheter? Men käre vän, ditt nådeliv beror inte av dessa skiftande omständigheter utan av om du vill använda nådemedlen. Vi ser ju att många skröpliga Guds barn bevaras under stora prövningar – som lamm bland vargar – därför att det håller sig flitigt till Guds ord. Vill du vinna det eviga livet, måste din inre människa få näring.« (Carl Olof Rosenius – Vägledning till frid)

 

Låt oss denna dag stanna upp inför Rosenius uppmaning att »använda sig av nådemedlen… så att vår inre människa får näring«. Rosenius framställs inte sällan mer lågkyrklig än han i själva verket var. Inte minst när det blir tal om nattvarden. Det är just ett sådant nådemedel han talar om ovan. Ett trons livsmedel, en själarnas spis. Få tider i världshistorien har väl varit så upptagna av hälsosam mat och rätt ätande som vår. Det brukar sägas att »äta bör man annars dör man« samt att »man blir vad man äter«.

 

Ikväll, innan hans korsfästelse, instiftar Jesus en måltid som inte kan jämföras med någon annan måltid. För denna måltid står Jesus på ett alldeles speciellt sätt som värd för, han står för hela dess innebörd. Han börjar måltiden med att tvätta lärjungarnas fötter. Smutsiga och såriga av långa vandringar på grus och sten görs lärjungarna rena för att sedan kunna lägga sig till bords med Jesus. Precis så kommer även du och jag till Herrens heliga måltid, smutsiga och såriga, märkta av vardagens vandring med synd, skuld och skam. Men det är för just sådana människor som Jesus har instiftat denna måltid, för syndare som inser sitt ständiga behov av förlåtelse, rening och näring.

 

»Det var inte för sin egen skull Kristus instiftade denna måltid utan för vår skull. Allt vad Jesus gjorde, det gjorde han för oss. Tänk vilken stor nåd det är att han anordnar en måltid som skulle hjälpa oss att minnas honom. Men det var något mer än bara en minneshögtid som Jesus instiftade. Han ger oss ju sin kropp och sitt blod att äta och dricka… Borde inte en sådan kärlek trösta och glädja våra hjärtan och dra oss till hans bord. Ja, vi borde älska detta ljuvliga nådemedel och flitigt använda oss av det«. (Carl Olof Rosenius – Guds Ande och Ord)

 

Sedan kyrkans första tid har instiftelseorden ljudit. Söndag efter söndag upprepas orden som klargör vem bordet dukas för: »Den natt då Herren Jesus blev förrådd …« (1 Kor 11:23). Det var ju de som låg till bords med honom som skulle förråda och förneka honom, och ändå är det just för dem som Jesus instiftar sin måltid. Brödet och vinet räcktes vid denna måltid – och vid alla nattvardstillfällen genom historien – till lärjungar som gärna vill men inte alltid klarar av att följa sin Mästare. Sådana som sviker sina löften och skäms för sin bekännelse, förråder och förnekar Jesus i tankar, ord och handlingar. Det som gör måltiden helig är alltså inte måltidsgästerna, det är Herrens egen närvaro. Det är han som bjuder till bords och de gåvor han skänker är hans egen kropp och hans eget blod, utgiven och utgjutet för dig och mig till syndernas förlåtelse.

 

»Nattvarden är precis som Guds Ord ett nådemedel. Du kommer ju inte till Ordet för att ge något åt Gud utan bara för att få vad du behöver, kraft och hjälp för din svaga tro. På samma sätt bör du komma till nattvarden för att få den hjälp du behöver… Om du var syndfri, då borde du aldrig gå till Herrens bord. Det är särskilt i våra svagaste stunder – när det verkar som om allt tagits ifrån oss – som vi bör skynda till Herrens bord«. (Carl Olof Rosenius – Guds Ande och Ord)

 

Att äta och dricka vid Herrens bord på »ett värdigt sätt« (1 Kor11:27) handlar därför inte om att vi är syndfria och värdiga i oss själva. Att gå till nattvarden betyder inte att man gör anspråk på någon egen förtjänst, utan i stället att man bekänner att man är en syndare med behov av Jesus och de gåvor han skänker oss av bara nåd. Om vi kan uppmana en människa, som är trängd av nöd och synd, att ta sin tillflykt till och söka hjälp i bönen och Ordet, då är hon också välkommen till nådens bord. Nattvarden är ett nådemedel och som sådant bara till för dem som behöver Guds nåd. Luthers undervisning om nattvarden gör detta klart och tydligt. Hans ord blir till underbar tröst för alla dem av oss som inser sin egen ovärdighet:

 

»Vi bör därför lära oss den stora konsten att hålla fast vid att sakramentet inte grundar sig på vår värdighet. Vi låter inte heller döpa oss för att vi är värdiga eller heliga och vi går inte till bikten för att vi är rena och utan synd. Vi gör det tvärtom som fattiga, eländiga människor och just på grund av vår ovärdighet. […] Om du vill ha nåd och tröst ska du fatta mod och inte låta dig skrämmas bort från nattvarden. Säg i stället: Jag skulle gärna vilja vara värdig, men jag kommer inte på grund av någon värdighet utan på grund av Guds ord. […] Det kan vara svårt […] främst för att vi hellre ser på oss själva än lyssnar till Kristi ord, som utgörs ju av de vänliga, kärleksfulla orden: Detta är min kropp som blir utgiven för dig; detta är mitt blod, som blir utgjutet för dig och dör de många, till syndernas förlåtelse. Dessa ord är inte talade för stockar och stenar utan för dig och mig. […] Den som känner sin svaghet, som gärna vill bli kvitt den och längtar efter hjälp, ska använda nattvarden som ett verksamt medel mot det gift han bär inom sig. I sakramentet har du syndernas förlåtelse, uttalad av Kristi egen mun. Det för med sig Guds nåd och Ande, alla hans gåvor, skydd och kraft mot död, djävlar och allt ont. Gå fram med glädje och hämta tröst och nya krafter. Om du vill vänta tills du är fri från svagheter och kan gå till sakramentet ren och värdig, kommer du aldrig att kunna gå dit.«

 

Fortsätt läsa om Skärtorsdagen och nattvarden: Tag och ät! 

 

Det blir en väldigt annorlunda högtid för oss alla detta år. Över hela världen är kristna förhindrade att fira denna kyrkans mest centrala helg och vi får inte möjligheten att fira nattvard denna instiftelsens kväll. Hur ska vi betrakta detta? Joel Halldorf skriver klokt och utmanande om detta idag i sin ledarkrönika i tidningen Dagen: »Men i dessa begränsningarna finns också möjligheter. Ibland måste man berövas något för att inse hur mycket det betyder för en. Därför är detta en chans att förnyas i kärlek till församlingen, gudstjänsten – och påsken. Och det kan behövas. För även om vi sörjer att påskfirandet är nära nog inställt, får vi ärligt medge att många kristna brukar tillbringa denna helg på lantstället eller i skidbacken, snarare än i kyrkan.« Låt oss därför denna Skärtorsdag meditera över Dietrich Bonhoeffers ord:

 

»Man glömmer lätt nog, att kristen gemenskap är en nådegåva från Guds rike som när som helst kan tas ifrån oss. Därför bör var och en som ännu har förmånen att leva ett kristet liv gemensamt med andra prisa Gud av allt sitt hjärta, tacka Gud på sina bara knän och bekänna: Det är nåd att få leva i gemenskap med andra kristna.« (Dietrich Bonhoeffer – Liv i gemenskap)