Ingenting verkar vara så lätt för oss människor som att ’bekänna andras synder’.
»Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse« (Luk 18:9)
Polarisering är inte bara något som präglar de politiska strömningarna i tiden, det genomsyrar våra vardagliga liv. Även inom kyrkans värld väljer vi positioner och tar ställning – och så måste det få vara. Men vad händer när våra ställningstaganden leder till en hållning där »vi ser ner på alla andra«? Våra attityder kan vara oroväckande lika den självgode fariséen i templet: »Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där« (Luk 18:11)
För att citera den framlidne Per Erik Persson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och under 30 år redaktör för Svensk Teologisk Kvartalskrift: »först drogs skiljelinjer upp, som sedan blev till skyttegravar, från vilka man besköt varandra med polemikens skarpladdade ammunition. Det var en miljö, där självhärlighet och självrättfärdighet hade lätt att slå rot och där de polemiskt slipade formuleringarna alltid hade sin udd riktad emot ’de andra’«
Men Jesus lyfter snarare fram just denne tullindrivares inställning som ett exempel att följa: »En tullindrivare stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: Gud, var nådig mot mig syndare. Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd« (Luk 18:13-14).
När jag här om dagen läste Frank Mangs tillbakablick på sitt liv och sin gärning som evangelist i böckerna »Helt personligt« greps jag av dessa rader:
»Då jag mött sökande storsyndare, som för mig öppnat dörrarna till ett liv i last, har jag bara behövt bli stilla och besinna, att det endast är lyckliga omständigheter och ett nådens under, som räddat mig från att befinna mig i den sargades situation… i min inre värld är jag skapad precis som vilken vanlig människa som helst. Med alla de drifter och tendenser och böjelser som finns hos andra människor.«
Vi går om mindre än ett dygn in i fastetiden. Jag vet inte hur det är med dig, men jag får nog tyvärr erkänna att jag allt för lätt kan bli distraherad av och engagerad i andra människors, speciellt andliga ledares och kyrkors, olika brister och vägval, framgångar såväl som felsteg. Det finns en tendens hos mig att obarmhärtigt utvärdera och fälla domar. Jag levererar åsikter eller kommer med svepande kommentarer, utan att vara i närheten av att ha den fullständiga bilden kring olika omständigheter.
Det är skrämmande hur snabbt jag glömmer att om det inte vore för Guds stora nåd och barmhärtiga bröders och systrars tålmodiga vägledning – var skulle jag då själv varit idag? Jag ber därför att fastetiden ska få bli en tid av rannsakan av mitt eget hjärta och den omvändelse jag själv så väl behöver. Kanske vi behöver fasta från att vara upptagna av andras synder för att istället rikta den granskande blicken mot oss själva? »Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller« (1 Kor 10:12).
Kanske även min förbönslista under fastan borde fyllas av namn på dem som jag har allra minst gemensamt med, dem som jag av olika anledningar är polariserad från och som därför finns »på andra sidan«. Vad skulle ske om jag ägnade tid i förbön för dem som jag har väldigt starka åsikter om och av någon skev anledning baktalar eller kanske till och med föraktar?
Jag är fullt medveten om att en sådan här text löper risken att låta väldigt självgod och därför snarare få motsatt effekt. Men kanske Herren kan använda den ändå och tala även till dig? Jag har personligen verkligen inga goda skäl att vara en farisé – jag är en tullindrivare som inte har mycket annat att hoppas på än: »Gud, var nådig mot mig syndare!«