TANKAR UNDER FASTAN DAG 29
»Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.« (Heb 10:36)
Alla som gjort en längre bilfärd eller bilsemester med bagageutrymmet belamrat av packning och baksätet fyllt av sina små barn känner nog igen sig. Man hinner inte komma långt på färden innan frågorna kommer: »Är vi snart framme? Hur långt är det kvar? När är vi där? Jag mår dåligt« En allmänt känd strategi bland föräldrar för att överleva dessa resor är att se till att ha med sig tillräckligt många distraktioner i form av filmer och leksaker till barnen.
Rastlösheten kan dock gripa oss även i mogen ålder. När färden genom olika passager i livet går sakta eller dröjer med att nå sitt mål kan vi bli otåliga och börja fladdra med blicken. Risken ökar att vi ger upp eller blir ouppmärksamma. Helt plötsligt kommer vi på andra tankar som vid första anblick verkar både roligare och bättre.
Vi behöver rusta oss både med långsiktighet och förtröstan, men kanske framförallt öva oss på närvaro i nuet. Det är bra att ha målet i sikte men glöm inte att njuta av resan. Om man ständigt jagar mot målet och bara har ögon för destinationen så missar man en massa på vägen. Livet handlar inte bara om att komma fram. Ibland måste vi stanna upp och inse att livet är det som sker just nu medan vi är på väg. Låt oss inte degradera somliga avsnitt till transportsträckor och bara samla på målstolpar. Det handlar nämligen inte bara om att vi kommer fram, utan hurdana vi är när vi kommer fram. Vägen och vandringen kan få bli lika viktig som målet om du lär dig att se den ur Guds perspektiv.
Nu är det nästan bara en fjärdedel kvar av fastetiden och vi kan därför frestas att bli felaktigt upptagna med att bara gå i mål och få det överstökat. Då riskerar vi att missa den mest förtätade och händelserika perioden av fastetiden som vi nu går in i – passionstiden. Här behöver vi öva på vår närvaro i nuet, inte bara räkna ner och avverka dagar på resan utan vara uppmärksamma på hur Herren verkar.
För att ta ett exempel från det vanliga livet – vi är tre familjer som under pandemin bestämde oss för att umgås ute i naturen genom att göra olika lördagsvandringar längs olika sträckor av vackra Skåneleden. Under snart ett år har vi en lördag i månaden samlats på olika vackra platser för att avverka en vandring på mellan 7 och 14 kilometer. Stämningen och förväntan brukar vara på topp när vi anländer till en ny plats för vandring. Men en bit in i vandringen börjar fokus förflytta sig att komma fram till platsen där vi ska pausa och äta.
Även på våra vandringar brukar två frågor efterhand hänga i luften: »Hur långt har vi gått? Hur mycket är det kvar?« Ofta ökar tempot mot slutet och de goda samtalen tystnar. Vi blir alla upptagna av att komma i mål. Ja, faktiskt kanske mest de vuxna. Med oss på vandringen har vi nämligen barn och hundar. Deras beteende är helt annorlunda. De har inte bråttom utan har en fantastisk förmåga att upptäcka saker längs vägen. Barnen hittar roliga träd att klättra upp i och hundarna sniffar upp något spännande spår, medan vi vuxna manar på både djur och barn: Kom nu! Öka takten! Sluta med det där! Nu går vi!
Problemet är att när vi väl kommer fram och vandringsrundan är över infinner sig en viss tomhet, kanske till och med en sorg att det redan är slut. Speciellt för den som bara skyndat för att komma i mål. Insikten stiger stilla fram till klarhet över att vandringen inte bara handlar om att avverka en sträcka utan om vad som sker steg efter steg på stigen. Skynda därför inte vidare genom fastans sista sträcka. Stanna upp. Ställ in skärpan. Få syn på vad som sker. Ha målet i sikte men glöm inte att samla erfarenheter längs resan.