Den här morgonen stannar jag på nytt inför Jesu ord: »Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt« (Matt 11:29-30).
Att vara tyngd av bördor och syssla med sökandet efter att finna ro för sin själ, tycks Jesus implicit mena är vad varje människa är upptagen med. När vi är fullt upptagna och kalendern är fulltecknad med meningsfulla uppgifter märker vi inte av oron som puttrar under ytan. Men när det plötsligt blir alldeles tyst och stilla så stiger den till vårt medvetande.
Det finns en laddad närvaro i tystnaden. Den kan skrämma oss. I tystnaden blir vårt inre kaos påtagligt. Genast väller ett buller fram av den såpopera som utspelar sig i vårt inre i form av oro, osammanhängande tankar och plågade känslor till ytan. Helt plötsligt blir vi varse kroppens anspänning och börjar skruva och vrida på oss.
Vi är ovana vid och främmande inför tystnaden eftersom vi nästan dygnet runt är omgivna av en ljudmatta av samtidens brus. Bakgrundsmusiken har tagit över varje utrymme av tillvaron. Vi har blivit vana vid den konstanta distraktionen i form av ständig aktivitet och underhållning. Tystnaden är en sådan bristvara att den nu exklusivt säljs i form av »tysta retreater«.
Tystnaden kan därför bli starkt talande och avslöjande. Vi blir rastlösa, stressen stiger då vi känner att stillheten blir slöseri med tid, då vi lever under ett ständigt krav på effektivitet och synlig produktivitet. Det kan vara svårt att mäta vad tystnaden i allmänhet, och tystnaden inför Gud i synnerhet, gör med oss. Men flera kan vittna om vad som sker till både ande, själ och kropp när man kämpat sig över tröskeln till tystnaden och kontemplation inför Guds ansikte.
Tystnaden är inte tom utan snarare blir vi under tystnad och stillhet varse Guds enorma närvaro. I stillheten och tystnaden får vi lära oss att inte åstadkomma eller prestera något utan bara ta emot. Vi försöker inte finna Gud utan låter oss bli funna av Gud.
Men här handlar det alltså inte om att spela ut tystnaden mot ljudet (tal och sång) utan snarare skapa den bakgrund mot vilket tilltalet når fram. Arvo Pärt, den legendariske tonsättaren, lär ha sagt att »tonerna får sin kraft av och tar sin utgångspunkt ur tystnaden«. Tystnaden är alltså både en förberedelse som öppnar oss för Guds tilltal och ett utrymme efter Guds tilltal som ger det tid att få sjunka in, beröra och verka. Tyvärr skyndar vi allt för ofta vidare till nästa punkt.
Jesus visar oss vägen till ro för våra själar genom att erbjuda oss att ta på hans ok. Ett ok låter inte som en befrielse utan snarare som en börda. Men Jesus säger att hans ok är milt. Bilden är tagen ur dåtidens jordbruk med oxar som gick i par under oket och drog dåtidens jordbruksredskap. Oket är milt och dess börda är lätt för att det är Jesus som utfört arbetet och burit bördan för oss. Han har gått in och tagit på sig vårt ok och burit vår börda.
För en mer nutida bild skulle vi kunna använda oss av livräddningsbojen, den som lämpligt nog har kallats för »frälsarkrans«. När en drunknande människa får bojen kastad till sig ute i vattnet och blir ombedd att »ta på sig bojen« – är det en inbjudan att bli räddad och buren. Det redan kämpande människan som håller på att gå under, får inte ytterligare en börda att bära, även om det till en början kan se ut så. Det är nämligen inte människan som bär livbojen utan livbojen som bär människan. Där i frälsarkransen får hon erfara vila och ro för sin själ.