Varför ska vi fira nattvard?
Hur kan vi då förstå nattvardens djupare innebörd? Varför är den så central för kyrkan? Vad är det den förmedlar och hur kan vi ta emot detta mysterium? Nattvarden är en stor gåva som Herren Jesus Kristus själv har gett till sin kyrka. Utifrån Skriften och andra källor som beskriver den tidiga kyrkan, kan vi förmoda att den firades med hög frekvens och stor glädje. Nattvarden var ett av de kännetecken som karakteriserade det nytestamentliga församlingslivet. Vi läser redan i Apostlagärningarnas början att: »De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna« (Apg 2:42).
Med tanke på nattvardens centrala plats i bibeln, urkyrkan och kyrkans liv genom historien talas det i dag förvånansvärt lite om den. Detta bottnar i en grumlig teologisk förståelse av nattvarden. Är man osäker på dess innebörd förstår man inte varför den ska firas. Helt klart är nattvarden dålig som underhållning om man har köpt in sig i världsliga perspektiv på vad en gudstjänst ska vara. Men nattvarden handlar över huvud taget inte om underhållning, den handlar snarare om underhåll, eller uppbyggelse, och för detta ändamål är den omistlig. Nattvardsmåltiden kommer aldrig att ges några stjärnor i Guide Michelin, men i all sin enkelhet har den smak av själva himlen.
Nattvarden är inte primärt föda för magen utan en »själarnas måltid, som ger näring till den nya människan och stärker henne«, som Luther uttryckte det. Under reformationen betonades inte bara evangeliets förkunnelse, även nattvardslivet uppvärderades. I det senmedeltida kyrkolivet hade nattvardsfirandet till stor del kommit att bli ett åskådande av mässan. Prästen förrättade och konsumerade brödet och vinet och folket tittade på. Under kommunionen var det vanligt att endast ett av elementen utdelades. Mässans innebörd hade genom denna praktik förvrängts och dess karaktär av nådemedel hade dolts under allehanda missbruk och obibliska påbyggnader. I alla tider behöver därför nattvardslivets välsignade rikedomar återerövras och dess verkliga innebörd förklaras.
Pingstledaren Lewi Pethrus
Låt mig här få citera den svenska pingströrelsens nestor, Lewi Pethrus. I skriftserien Trons Hemlighet kan man läsa att han »distanserar sig både från den romersk-katolska läran om nattvardselementens förvandling och från den reformerta synen som uppstått på 1500-talet, där brödet och vinet endast ses som yttre tecken. I stället ansluter han sig till en hållning som ligger nära den lutherska, och som också framträder i den tidiga kyrkans läsning av de nytestamentliga texterna«. Vidare citeras Pethrus som säger: »Då man söker fatta nattvardens mening skall man studera den tillsammans med Jesu tal i Johannesevangeliets sjätte kapitel där han talar om sig själv som livets bröd. Där talar han ock om att äta hans kött och dricka hans blod… om detta Herrens ord har det varit mera debatt än över något annat uttalande som utgått ur Frälsarens mun.« Vidare säger han: »En del kristna tror att nattvardens bröd och vin endast är en symbol, en sinnebild av Kristi lekamen och blod. Men Jesus sade dock: detta är min lekamen och mitt blod.« (Pingst FFS, Trons Hemlighet, s.218-219)
Pethrus håller redan 1912 ett föredrag om nattvarden och säger: »Det är många kära Guds barn som inte alls satt sig in i vad det innebär att sitta ner och äta av brödet och dricka av kalken. Och genom att de inte förstår innebörden, förlorar de den välsignelse som de eljest skulle få. Denna sanning är för mig som en diamant, lik en pärla som gnistrar, strålar, blänker och fägnar min själ, och ju mer jag ser på den, dess skönare och härligare blir den.«
Pingstledaren Pethrus kopplar alltså erfarenheten av nattvarden till en klar förståelse av dess innebörd. Det är därför viktigt att pastorer och präster undervisar om nattvarden så att Guds folk förstår vilka rikedomar de här erbjuds. Det finns dock inget som så tydligt kan hjälpa oss att förstå nattvardens innebörd och välsignelse som att flitigt och högtidligt fira den som en självklar del av församlingens ordinarie gudstjänst. När nattvarden förläggs till enbart speciella samlingar, utanför det regelbundna gudstjänstlivet, förlorar gudstjänsten sitt verkliga centrum där Kristus skänker sig själv till oss genom nattvardens bröd och vin.
Luther understryker vikten av att sätta sig in i nattvardens innebörd: »Om altarets sakrament måste vi också tala – vad är nattvarden, vilken nytta medför den och vem skall ta emot den. Vi stödjer oss på Kristi instiftelseord, vilka alla som vill vara kristna och gå till nattvarden bör kunna … Altarets sakrament är inte uttänkt eller uppfunnet av människor, utan instiftat av Kristus utan råd eller undervisning från någon… Vad är då altarets sakrament? Det är Kristi sanna kropp och blod i och under brödets och vinets gestalt, vilket Kristus genom sitt ord har förskrivit oss kristna att äta och dricka. Det betyder kort sagt: Vi går till sakramentet för att ta emot den skatt genom vilken vi får syndernas förlåtelse. Varför det? Jo, för att orden står där och erbjuder oss det.« (Martin Luther, Stora katekesen, Om altarets sakrament s 153-165)
Denna syn på nattvarden kallas därför sakramental eftersom handlingen och gåvorna, brödet och vinet, konkret blir bärare och förmedlare av Kristus, hans kropp och blod. På ett rent materiellt sätt förmedlas alltså syndernas förlåtelse och Guds livsström. Lite slarvligt skulle vi alltså kunna benämna sakramenten som Guds distributionskanaler här på jorden. Men ett vackrare och mer vedertaget begrepp är nådemedel – medel genom vilka Gud sänker sin nåd. Mer om detta i nästa text.