TANKAR UNDER FASTAN DAG 18
»Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför räds vi inte även om jorden ger vika och bergen störtar i havets djup, om vågorna brusar och svallar så att bergen bävar vid deras uppror. Sela Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden.” Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela« (Ps 46)
Sela – vi brukar kanske vanligtvis hoppa över denna lilla anvisning. Det finns olika uppgifter om vad det står för. Men de flesta är överens om att det markerar något slags avbrott. En anvisning att bli stilla, stanna upp för att begrunda, låta orden sjunka in. Ta en paus för att meditera och reflektera över orden.
Att finna ro i Guds närvaro handlar om att stilla oss så att vi kan förnimma att Gud är närvarande. Gud kan inte vara frånvarande. Han är allestädes närvarande. Vi kan uppleva det som han är långt borta, att vi är övergivna, att Gud verkar frånvarande. Men oftast är det snarare vi som är frånvarande. Vi är någon annanstans med både sinne och tankar, såväl som kroppen och själen. Hjärtat är fullt av något annat än Gud och om det vittnar vår muns tal. Vår skatt är någon annanstans och där vår skatt är kommer vårt hjärta att vara.
Vi behöver inte jaga och leta efter Guds närvaro utan vi behöver bli stilla så att vi kan inse att Gud är närvarande. I hans närvaro finner vi frid – hans shalom – en frid som övergår allt förstånd, en frid som världen inte kan ge. En frid som är helt oberoende av omständigheter och som inte kan rubbas även om »jorden ger vika och bergen störtar i havets djup, om vågorna brusar och svallar så att bergen bävar vid deras uppror«. Men när vi blir stilla är kanske Gud inte det första som vi besinnar och lägger märke till. Ofta framkallar stillheten och tystnaden, i varje fall initialt, en myriad av andra källor till oro snarare än ro.
Vi lägger märke till vår oro och rastlöshet. Det finns i vår tid ett ständigt närvarande krav på effektivitet och produktivitet. Vi vill se resultat. Att bara vara tyst och stilla kan upplevas som provocerande och helt meningslöst eftersom vi inte kan mäta om vi åstadkommer något. Det kan kännas som slöseri med tid. Men bön handlar inte bara om att finna Gud utan att låta sig bli funnen av Gud. Att göra sig tillgänglig för Gud. Det handlar inte bara om att vi talar till Gud utan låta Gud tala till oss. Att ge Gud utrymme och låta han verka i oss.
Vi lägger märke till vår splittrade inre värld. Den såpopera som utspelar sig i vår själ stiger upp till ytan. Vi blir plötsligt medvetna om vårt undermedvetna. Skeva tankar, obearbetade sår, besvikelser såväl som snedvridna begär börjar fara genom våra tankar. Helt plötsligt syns sådant på radarn som vi under ständig aktivitet aldrig har tid att lägga märke till.
Vi lägger märke till spänningarna i vår kropp. I stillheten blir vi påminda om den anspänning som vi ständigt lever under. Den sätter spår i vår kropp. Men dessa signaler har vi sällan tid att lyssna till. Vi har lärt oss att bita ihop och köra på, tills vi kör i väggen eller kör av vägen. När vi inte tar kroppens små signaler på allvar så försöker kroppen rädda oss genom att stänga av. Kroppens anspänning är inte isolerad från vårt själsliv. Det som pågår i vårt inre, i vår själ eller vårt hjärta brukar sätta sig i kroppen. Vi känner det i magen, huvudet, lederna, såväl som genom andningen, blodtrycket och pulsen.
Vi lägger märke till hur svårt vi har att ge Gud vårt hela fokus och låta oss omslutas och uppslukas av hans närvaro. Vi kanske är ovana vid Guds närvaro och att låta han vara det centrum kring vilket allt kretsar. Kanske vi är mest bekväma med att vi själva får vara i centrum, våra tankar, våra böner, våra önskningar, vår vilja istället för hans. Paulus har god vägledning hur vi ska hantera allt det ovanstående: »Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.« (Fil 4:6-7).
Med andra ord: försök inte skärpa dig och trycka undan allt som dyker upp. Låt det komma till ytan, fånga det och säg det till Jesus. Bär fram alla störningar, all oro, alla begär och behov till Jesus. Lämna över det till honom och träng på så vis närmre och djupare in i hans närvaro. Augustinus formulerade en av sina mest kända böner på följande sätt: »Du har skapat oss för dig själv, Herre, och vårt hjärta är oroligt till det finner vila i dig« Bli stilla och besinna att Herren är Gud. Bli stilla så att du läger märke till Gud. Stanna upp och begrunda hans närvaro hos dig just nu. Bli närvarande i hans närvaro.