REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 9
Vid vissa tider inbjuds vi att på nytt överlåta och överlämna oss i Herrens händer. Överlåtelsen är något pågående, något som måste upprepas. Överlåtelse kräver också övning eftersom det innebär försakelse, att kapitulera, vilket inte ligger naturligt för oss. Det handlar om tillit till att Gud är god, att han har goda tankar för oss och att han vet bäst. Det är en kamp om tilliten – trons kamp. Att våga lita på Gud. Denna bristande tillit brukar synas i att vi gärna överlåter vissa delar av vårt liv i hans händer medan vi föredrar att behålla kontrollen själva över andra delar. Det brukar visa sig vara ett dåligt val att själv försöka styra över de delar som är dyrbarast för oss. Helt enkelt för att Gud är så oändligt mycket visare och skickligare på att göra oss verkligen lyckliga och trygga. Han känner och älskar oss mer än vad vi känner och älskar oss själva. Därför konstaterar Therese av Jesusbarnet: »Om människan bara visste hur mycket man vinner på att förneka sig själv i allt«. Johannes av Korset uttrycker samma sanning med andra ord: »Allt gott gavs mig från den stund då jag inte längre sökte efter det«.
Låt oss under fastan öva oss i överlåtelse genom att be denna bön:
Fader, jag överlämnar mig åt dig,
gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig
tackar jag dig.
Jag är redo till allt,
jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig
och med allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud.Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig i dina händer,
utan förbehåll,
med en oändlig förtröstan,
ty du är min Fader.(En bön av Broder Charles av Jesus)