»Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård« (Ps 95:7)
Sedan i söndags har jag utifrån olika perspektiv reflekterat över texterna om den gode herden. Formuleringen ovan från Ps 95 är underbar och uppenbarar en härlig sanning som jag alldeles kort ska reflektera över – vi är hans får som står under hans vård. Att stå under någons vård innebär att man har en vårdnadshavare. I daglig bemärkelse handlar det om någon som har ett juridiskt ansvar att ta hand om sitt barn. Det innebär även att man är förmyndare och målsman. På detta följer ett stort ansvar och flera plikter då vårdnadshavaren står ansvarig inför myndigheter, till exempel se till att barnet får den omvårdnad, trygghet och fostran som barnet behöver samt se till att barnet inte far illa.
I detta ansvar ingår även att stå för det underhåll som krävs för att täcka barnets olika behov. Vårdnadshavaren har även rätten och skyldigheten att besluta i personliga frågor som är viktiga för barnet. Som förmyndare är vårdnadshavaren skyldig att företräda barnet och tillvarata barnets intresse samt att vidta de lämpliga åtgärder som krävs för att barnet inte ska skada sig själv eller någon annan. Därför har vårdnadshavaren även ett skadeståndsansvar för den eventuella skadegörelse eller annan oreda som ett barn kan ställa till.
Han är vår Gud – vår vårdnadshavare. Han har av kärlek tagit på sig ansvaret och plikten för vår omvårdnad och omsorg – vi står under hans vård. Han är vår målsman och förmyndare. Men mer än så – Gud ger oss en förälders fullständiga uppmärksamhet, villkorslösa kärlek, ömma omvårdnad och totala försörjningsansvar för alla våra olika behov. Som Guds barn står vi i ett beroendeförhållande till Gud vår Fader för vår andliga, känslomässiga och fysiska överlevnad. I detta ansvar ingår även fostran som jag nämnde ovan.
Att Gud fostrar oss är ytterligare bevis på att vi är hans barn och står under hans vård: »Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt« (Heb 12:7-11)
»I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan« (Ps 95:8)