TANKAR UNDER FASTAN DAG 9

 

»Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?« (Kung David, Ps 8:5)

»…jag förstår inte mitt sätt att handla« (Aposteln Paulus, Rom 7:15)

»Jag har blivit en gåta för mig själv« (Kyrkofadern Augustinus) 

»Den kristne har blivit en gåta för sig själv. […] Den kristnes liv här på jorden är fullt av skiftningar och motsägelser« (Rosenius)

 

Vem är jag? Vad är det som rör sig i djupet av min varelse och på sätt och vis konfigurerar mina grundinställningar som människa? Det är nu en dryg vecka sedan vi inledde fastetiden med att be: »Ge oss botfärdiga hjärtan… hjälp oss att avkläda oss den gamla människan och hennes vanor« 

 

Ett nödvändigt steg innan avklädandet är avslöjandet. Genom fastetidens stillhet och avskildhet skärps vår uppmärksamhet. Gudsgemenskapen förtätas och med den kommer rannsakan. Inte för att vi tvångsmässigt och neurotiskt granskar oss själva, utan snarare som en naturligt följd av att vi drar ner tempot, stannar upp och dröjer kvar inför Guds ansikte i bön och fasta. Det rör om i vårt liv och upp till ytan flyter sådant som legat gömt på botten. När sinnena skärps blir vi varse Guds närvaro samtidigt som vi allt tydligare lägger märke till vår gamla människa. 

 

Under fastetidens 40 dagars vandring finns det utrymme att ägna en sträcka åt den nödvändiga självanalysen. Att möta Gud handlar även om att möta sig själv. Betraktandet av hjärtats olika rörelser och böjelser. Lägga märke till tankelooparna som återkommer, ältandet som upprepas. Såren som vi gömt men som fortfarande svider och värker. Förkastelsen och övergivenheten som är roten till olika irrationella reaktioner. Ett livsmönster blir synliggjort, ett slags rörelseschema som präglar vårt liv och verkar gå på autopilot. Förväntningar. Besvikelser. Sorg. Smärta. Stress. Vi har kanske inte varit direkt omedvetna om det innan, men under fastans koncentrerade tid så blir det tydligt, och kanske obekvämt. 

 

Det är ofrånkomligt men hälsosamt. Avslöjandet måste föranleda avklädandet. Att börja lära känna och bättre förstå vad som bor i mig själv öppnar vägen ut ur fångenskapen i mig själv och in i försoningen och friheten i Kristus. Det handlar inte om självhjälp, att blott finna sig själv, vara sig själv och förverkliga sig själv. Inte heller om att bli rädd för sig själv och utplåna sig själv. Utan om att överlämna sig själv sådan man är till Kristus. Självkännedomen slår undan benen för varje tanke på självfrälsning. Insikterna vi vinner på denna väg hjälper oss att komma till Kristus i beroende och bära fram de delar i ljuset som vi begravt i mörkret.

 

Fastan handlar inte om att bita ihop och skärpa sig utan snarare att släppa taget. En rätt fastetid erbjuder först och främst just tid, men även tillrättalagda och trygga former att tappa greppet och låta livets besvärligheter och härligheter få flöda fram fritt, utan att censuren i vårt överjag tar kontrollen. Att låta det undertryckta få utlopp. Det som behöver avslöjas och avklädas, bikt och bot. Det som behöver bekännas och bearbetas, beröras och befrias av Guds nåd och helande.     

 

Låt oss be: Herre, i Din närvaro finns livets och helandets krafter som ständigt förnyar och gör mig till en alltmer hel och äkta människa. Hjälp mig därför att förbli i Dig, så att Din kärlek och Ditt ljus kan genomströmma hela min varelse. Amen.