REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 12
Bli stilla och besinna att jag är Gud (Ps 46)
Fastan är en tid för att stanna upp, skruva ner ljudet och bli stilla. Under fastan är det många av oss som möter tystnaden på ett sätt som vi inte är vana vid. Bruset omkring oss som i vanliga fall brukar hålla tystnaden och tankarna på avstånd, är borta. Ett brus som både är ofrivilligt och självorsakat. Vi har vant oss vid detta brus och använder det för att fly undan det som vi misstänker kommer att bli smärtsamt att möta.
För i tystnaden blir tankarna och vårt handlande plågsamt högljudda och ställer krav på rannsakande och reflektion. Sanningen om vår vardag och helg avslöjar oss, sanningen om våra liv påminner oss om att det är värre ställt med oss än vi trott. Vi möter den nakna sanningen om oss själva.
En bit in i fastan så har många av oss misslyckats med att hålla det vi bestämt att vi skulle avstå och det vi skulle lägga till i våra liv. Mitt i detta finns det något oerhört befriande att säga som det är och på nytt bli påminda om evangelium. Kristus höll fastan, frestades hårt men levde sina 40 dagar i öknen utan att synda eller falla. Han var trofast i sin överlåtelse, i vårt ställe. Vår frälsare inte bara dog i vårt ställe utan också levde för oss.