TANKAR UNDER FASTAN DAG 19
»Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen« (Joh 16:33)
Det kristna livet är en kamp. Vi måste förstå att vi har en fiende. Men det är ingen desperat och oviss kamp utan en strid som vi redan vet utgången av. Jesus Kristus har segrat. Han har utkämpat striden och vunnit segern. Vi strider alltså inte för seger utan från seger. Vår fiende kallas för »lögnens fader« (Joh 8:44) och hans främsta vapen är just lögnen »har Gud verkligen sagt…?« (1 Mos 3:1) Genom att fienden sår ovisshet i våra hjärtan så skördar vi oro och ofrid.
Vår andliga strid handlar om att bevara den frid vi genom tron redan äger i Kristus Jesus. Frid är inte någon abstrakt känsla eller något som slutligen landar när livspusslet går ihop och allt runt omkring oss befinner sig i fullständig harmoni. Jesus Kristus är vår frid (Ef 2:14). Frid är alltså inget vi ska söka och någonsin kommer att finna inom oss och av oss själva. Friden kommer till oss genom Kristus för »i sin kropp har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern« (Ef 2:15-18). Han har skapat frid, förkunnar och förmedlar denna frid i och genom sig själv. Han är Fridsfursten (Jes 9:5).
Att ha frid med Gud bygger på att vara försonad med Gud genom Jesus Kristus. Att vara viss om att man inte längre står under Guds dom utan att han ser på mig med kärlek och glädje. Den grundläggande frågan blir därför: hur är det möjligt att ha ro inför Gud och inte oroa mig för Guds dom, när jag bevisligen är en syndare som ständigt brister i tankar, ord och gärningar? Hur kan jag vara viss om att Gud ser på mig med välbehag?
Det var denna ständiga brottning med »ovisshetens monster« som ledde Martin Luther till den reformatoriska upptäckten om rättfärdighet genom tron allena. I klostret var han en mönstermunk. Hans iver och innerlighet att försöka behaga Gud genom ett fromt liv skapade bara en större insikt om hur mycket han fattades för att kunna vinna Guds godkännande i och av sig själv. Det ledde till ständig strid och hans samvete fick inte frid.
»När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus« (Rom 5:1)
Detta är grunden för den frid som Bibeln talar om. Inte bara allmänt mysigt välmående och harmoni i största allmänhet. Utan detta att ha frid med Gud, alltings skapare och herre. Han som till slut ska fälla den avgörande domen över alla och allt. Evangeliet är de goda nyheterna av eksatolgisk dimension och förkunnar redan nu vissheten om det frikännande domslutet. Domen har redan fallit. Kristus blev dömd för all min synd och bar all min ångest och oro. Därför fortsätter Paulus att triumferande förklara att »Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus« (Rom 8:1).
Vi är redan NU förklarade, deklarerade rättfärdiga genom att vår synd och skuld har tillräknats Kristus på korset och Jesu Kristi rättfärdighet har skänkts och tillräknats oss. Om vi därför tror och litar på detta har vi frid med Gud. Jesus har tagit vår plats och vi har tagit hans plats.
Då kommer ovissheten och oron. Ovanstående är säkert sant för dem som är fromma och goda, men om vi ska vara helt ärliga så känner vi oss själva. Inte förtjänar vi denna gåva. Inte kan väl dessa goda nyheter gälla mig. Precis innan i kapitel fyra så utbrister Paulus: »Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet« (Rom 4:4-5)
När vi försöker skapa oss frid utan evangelium leder det ofrånkomligt till oro. Grunden för frid är tro. En tillit och förtröstan till vad Gud har sagt och lovat. Motsatsen är otro vilket leder till oro. Otro är misstro – att inte ha förtroende för Gud och alltså inte räkna honom som tro-värdig. Därför är förutsättningen för att finna ro i Guds närvaro att vara rotad i Guds ord. I Psaltaren 119:165 står det: »Stor frid har de som älskar din undervisning, inget kan få dem på fall«.
Vi är märkta av denna misstro sedan födslen – den tillhör vårt ursprungliga och befintliga skick under syndafördärvet. Botemedlet är Guds ord som fördriver misstro och rehabiliterar tron och därför också friden. Tro är vägen till ro. Inte en tro på tron utan en tro på Guds Ord – evangelium om Kristus för oss. Tron är den tomma handen som tar emot Guds rika gåva i Kristus allena genom nåd allena.
Syndernas förlåtelse är något som Ordet tillsäger mig, men det jag ser är min synd. Tron på syndernas förlåtelse är därför endast möjlig som ett blint förlitande på Ordet – där evangeliets ord predikas. (Gustaf Wingren – Predikan)