TANKAR UNDER FASTAN DAG 26
»Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor« (1 Tim 2:1)
Rubriken ska naturligtvis inte förstås som att man inte kan eller bör göra båda delar. Jag är snarare fascinerad över hur vi under det senaste året i pandemins spår skapat så många nya och goda vanor. Vi har vant oss av med att ta i hand när vi hälsar. När vi möts eller sitter ner kring ett bord så håller vi instinktivt ett avstånd. Vi berör sällan ytor, knappar eller handtag i offentliga utrymmen som vi gjorde utan att tänka innan. Och så har vi det här med att tvätta händerna. För de flesta har det nu blivit en ryggmärgsreflex att söka upp toaletten för att tvätta händerna det första vi gör eller så ofta det går. Många bär med sig egna mindre behållare av handsprit eller nyttjar dem som finns i det offentliga utrymmet så fort det blir tal om mat eller fika.
Tänk vilken förmåga att ställa om och skapa nya vanor. Ett visst obehag blir det ändå när man tänker på hur sällan gemene man tvättade händerna innan och hur vi utan att tänka oss för tryckte vår hud mot olika mindre ytor där tusentals medmänniskor lämnat sina avtryck med eventuella bihang. Hur vi utan eftertanke kunde stoppa fingrarna i munnen eller kladda runt i ansiktet. Detta är idag till stor del ett svunnet beteende. Genom åtskilliga och regelbundna uppmaningar har vi lärt oss att just handhygienen är avgörande för att inte sprida smittan eller smittas. Det fungerar alltså att skapa nya vanor och forma nya rutiner.
Detta kan uppmuntra oss under fastan när vi arbetar med att vänja oss av med ovanor och försöker etablera goda och hälsosamma vanor. När Folkhälsomyndigheten ihärdigt förkunnat att tvätta händerna så lyssnar vi, men blir inte bara ordets hörare utan ordets görare. Vi litar på deras varningar och löften och handlar därefter. Tänk om vi skulle förhålla oss på samma sätt inför uppmaningen att »knäppa våra händer«? Det finns stora och underbara löften knutna till bönen. I bönen öppnar sig en ny värld för den som håller ut, håller i och tränger igenom. Löftena och möjligheterna som är knutna till bön är enorma då vi träder i gemenskap med honom »som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss« (Ef 3:20)
Pandemin har påmint oss om hur nya vanor prioriteras och integreras i våra liv. Allvaret och nöden stämmer till nykterhet och vaksamhet. Vi följer utvecklingen och lyssnar uppmärksamt till de råd vi får. Förändrade livsmönster och implementeringen av nya rutiner går överraskande snabbt. Väldigt få gömmer sig bakom livspusslets svåra utmaningar och kalenderns pressade schema för att inte tvätta händerna. Rent fysiskt påminns vi av handspritsflaskor och uppmanande skyltar som möter vår blick var helst vi vänder den. Av omsorg för vår nästa och måna om vår egen hälsa har vi intensifierat och ritualiserat något så grundläggande som att tvätta händerna. Samma sak fungerar när det gäller att grundlägga vanan att knäppa händerna regelbundet.