Väntan blir något mer uthärdlig när man har klart för sig vad det är man väntar på. Jag fortsätter att följa tanketrådarna från förgående dagars inlägg. Vi lever i väntans tider och ser fram emot ankomsten. Men ankomsten av vem och vad är det han ska komma med?
Idag tänker jag på adventssången framför alla andra: Gå, Sion, din konung att möta. Här möter oss igen budskapet om vem vi väntar och vad han har att bringa:
»Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram.«
Han kommer för att bli ett offer på ett kors, för att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram. Jesus föds och blir människa för att bli vår ställföreträdare, att ta vår plats under lagen, domen, lidandet och döden.
När jag var liten växte jag upp med pingströrelsens sångbok Segertoner. Ur den sjöngs det om Guds Lamm, blod och försoning. Jag blev alltså redan som litet barn bekant med dessa starka och märgfulla begrepp. »Nu är försoningsdagen kommen för världen all. Kristus fullbordat lagen, Satan har bragts på fall … Dig, o Guds Lamm, ske ära att du vårt offer blev och med den stungna handen skuldebrevet sönderrev«.
I dag väjer vi tyvärr för dessa termer, nya generationer blir därför främlingar för detta språk och förlorar en teologisk rikedom. Korsets mysterium blir då laddat med en delvis annan innebörd, och begrepp som Kristi ställföreträdande offerdöd känns svåra och främmande.
Men Jesus kom som vår ställföreträdare – i stället för oss tog han vår plats under lagen och under domen. Han dog inte enbart en ställföreträdande död på korset utan »hela Jesus liv och gärning, från befruktningen till hans död, var ställföreträdande till sin natur«, som den nederländske reformerte teologen Herman Bavinck uttrycker det.
Teologin brukar använda två olika begrepp för detta: Kristi aktiva lydnad och Kristi passiva lydnad. Med andra ord har Kristus tagit på sig straffet för vår skuld och synd men även uppfyllt den fullkomliga rättfärdighet som vi saknar inför Gud.
Kristi aktiva lydnad handlar om att han uppfyller Guds krav på rättfärdighet för oss; Kristi passiva lydnad är att han utlämnar sig själv i döden för att uppfylla Guds heliga krav på straff för våra synder. Enkelt förklarat skulle man kunna säga att han både har betalat våra skulder och fyllt upp vårt konto.
Kristi liv här på jorden var ett liv under lagen och under frestelser. Han gick in under samma villkor och omständigheter som Adam och alla hans avkomlingar. »Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. […] Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd« (Heb 2:17; 4:15).
Jesus blev den andre och bättre Adam. Där den förste Adam föll i synd och drog in döden i hela skapelsen, där stod Kristus fast i rättfärdighet. Jesu säger själv: »Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda« (Matt 5:17).
Paulus säger därför att Jesu lydnad under lagen är något som tillräknas oss: »Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad« (Rom 4:18–19).
Genom inkarnationens stora mirakel kommer Guds Son till jorden och blir denne någon för vår skull och tar vår plats under lagen. Jesus Kristus blir den människan som inför Gud är helt och fullt rättfärdig, helt klanderfri, fullständigt perfekt och fullkomligt ren i både hjärta och handling.
Detta är den rättfärdighet som tillräknas oss genom tro, som vi ikläds, när vi »är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rätt- färdighet, helgelse och återlösning« (1 Kor 1:30). Utanför Kristus befinner vi oss i Adam, fördömda genom vår syndanatur, som är synd och gör synd, men »[i] detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen« (1 Joh 4:17).
Kristi passiva lydnad är just hans offerdöd för oss. Att han låter sig utlämnas och straffas för vår synd. Gerhard O. Forde poängterar så riktigt: »i allt detta är det bara den Gud som kommer ner till jorden som på riktigt kan hjälpa oss. Bara den som dör den död vi måste dö, men utan att bli besegrad av den, kan frälsa oss. Allt annat, hur fromt eller ortodoxt det än låter, är värdelöst och till ingen nytta för oss.«
Skriften har mängder av tydliga utsagor om detta. Det ställföreträdande offermotivet möter oss hos Jesaja: »Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom« (Jes 53:4–6).
Jesus själv talar om detta: »Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren« ( Joh 10:11) och vidare säger han: »Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka« ( Joh 10:17–18).
När han instiftar nattvarden uttalar han orden: »Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse« (Matt 26:28). Jesus är tydlig med att hans uppdrag är att »ge sitt liv till lösen för många« (Mark 10:45).
Paulus talar om detta: »Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna« (1 Kor 15:3) och »[t]y Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv […] Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud« (2 Kor 5:19, 21).
Och i Romarbrevets åttonde kapitel skriver han: »det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden« (Rom 8:3). Mot avslutningen av kapitlet slår han fast att Gud »inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla« (Rom 8:32).
Inte konstigt att vi i adventssångens refräng sjunger: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud. Det är denne ställföreträdare och försonare vi väntar.