REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 31
Vår urskiljningsförmåga och kapacitet att fatta rätt beslut prövas under press och oro. Rädsla är aldrig en bra utgångspunkt när vi ska göra vägval. Panik leder oftast till ännu mer problematik. Omständigheterna vi just nu lever under tvingar oss att fatta fler och svårare beslut, speciellt om du har en ledar- och ansvarsposition. Ofta är beslutsunderlagen undermåliga och bristfälliga. Översikten är begränsad och förutsättningarna förändras löpande av krafter som står utanför vår kontroll. Fruktan för vilka konsekvenser varje avgörande potentiellt kan leda till, gör det ännu svårare. Frestelsen kan därför vara stor att inte ta några beslut eller skjuta upp alla ställningstaganden. Men att inte fatta något beslut är också ett beslut. Att inte välja väg är också ett val.
Hur fattar man då som kristen eller andlig ledare beslut som är ansvarsfulla, visa, välgrundade i både den information som är tillgänglig och förtröstan på Gud? Vad innebär det att finna och följa Guds väg i en omtumlande tid? Vilka röster ska man lyssna på och med vilka ögon ska man betrakta såväl behov som möjligheter? Hur bedömer man vad som är ett oansvarigt risktagande och vad som är en utmaning att följa sin övertygelse och ta ett steg i tro?
Paulus befinner sig själv i tuffa omständigheter och skriver till en församling som behöver vägledning. Hans bön för församlingen kan ge oss några insikter om hur vi inför svåra vägskäl kan be och tänka.
Min bön är att er kärlek mer och mer skall överflöda och leda er fram till insikt och klart omdöme, så att ni kan avgöra vad som är rätt… (Fil 1:9-10)
Han ber inte först och främst om visdom utan om att de ska bli rotade i, uppfyllda av och överflöda i kärlek mer och mer. Guds kärlek kommer i sin tur att leda fram till insikt och klart omdöme. Då skapas förutsättningar att betrakta olika vägval utifrån Guds perspektiv och hjälper oss att avgöra vad som behagar Gud och är rätt. Hur hänger det här ihop? Aposteln Johannes kan ge oss vidare insikt kring detta när han beskriver den gudomliga kärlekens natur och kraft.
I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Joh 4:17-19)
En sund och biblisk frimodighet springer fram ur Guds kärlek. Kärlekens mål är att vi präglas av visshet inför ovissheten. Guds kärlek är antikroppen som skjuts in i vårt hjärta och driver ut all fruktan. Guds kärlek skänker oss insikter som inget annat kan göra. Vår inriktning bör därför först och främst vara att lära känna Guds väsen och hans överflödande kärlek. Rotade i denna kärlek får vi klart omdöme och kan hålla huvudet kallt, hjärtat varmt, händerna rena, blicken fäst på Jesus och se på vår omgivning och våra omständigheter med Guds ögon. Men vi kan inte fatta beslut grundade i kärlek om vi inte först är grundade i Guds kärlek till oss i Jesus Kristus.
Med Paulus ord kan man sammanfatta det så här: »Det liv jag nu lever… lever jag jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig« (Gal 2:20) och det livet utmärker sig genom »en tro som är verksam i kärlek« (Gal 5:6). Vidare kan vi läsa att »om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag ingenting« (1 Kor 13:2). Den gudomliga kärleken är tålig och mild, söker inte sitt eget, brusar inte upp, vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Denna kärlek har ett namn och ett ansikte: Jesus Kristus! Rotade i honom och hans kärlek är den bästa grunden för att fatta beslut och göra vägval under svåra tider som behagar Gud.