Passera! Fortsätt gå förbi! Här finns inget att se! Vi känner igen dessa ord från filmernas mordplatser, där det plötsligt blivit en »crime scene« mitt i offentligheten och människor nyfiket flockas för att se vad som hänt. Polisen är snabb med att göra avspärrningar av området och även täcka över eventuella synliga tecken på vad som hänt. Man uppmanar folk att gå vidare och försöker skingra skarorna som samlats.

 

Det är som någon slags omvänd psykologi. Desto mer man försöker få folk att hålla sig undan desto mer folk kommer det. Dessa tankar dyker upp hos mig när jag läser söndagens texter och tänker på oss som dagens kyrka, kanske speciellt i västvärlden. Vi ropar snarare »Kom hit!« Vi försöker locka med alla till buds stående medel. Det är dörrar på vid gavel och låga trösklar. Digitalt. Lättillgängligt och maximal marknadsföring. Precis så är det i alla fall för mig och texten manar till rannsakan.

 

Så annorlunda mot den tidiga kyrkan som på grund av förföljelse, i någon mån tvingades göra sig otillgängliga och göra det svårt för nytt folk att ansluta sig. Som firade gudstjänst innan solen gått upp bland gravar och katakomber. Idag handlar så mycket om marknadsanpassning och med ett ängsligt finger i luften försöka känna av i vilken riktning tidens vindar blåser. Kanske det är lägligt att låta profeten i kamelhår från öknen ruska om oss? 

 

I evangelietexten från tredje söndagen i advent återkommer samma fråga från Jesus tre gånger i olika formuleringar: »Vad gick ni ut i öknen för att se?« (Matt 11:7-11)

 

Jesus talar om Johannes Döparen. En man sänd av Gud. Han vistades i öde trakter. Även om han hade en profilerad karaktär och med rätta kan betecknas som en spektakulär personlighet, var han långt ifrån dagens stiliserade och ikoniska personligheter med varumärkesliknande dragningskraft. Så väl hans uppsyn som hans förkunnelse var kärv. Man kan inte beskylla honom för att han var »seeker sensitive« eller att han gjorde allt för att framstå som relevant. Varken platsen ute i öknen eller hans framtoning var vad man skulle kunna kalla för tillgänglig.

 

Idag när vi ofta diskuterar frågorna om hur vi kan göra kyrkan tillgänglig, anpassad och relevant så kanske vi ska meditera över frågan som Jesus ställer: Vad var det som drog skaror av folk ut i öknen för att bekänna sina synder och omvända sig? »Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och förkunnade i Judeens öken och sade: Omvänd er! Himmelriket är nära… Folket i Jerusalem och hela Judeen och hela Jordanområdet kom ut till honom och de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan« (Matt 3:1-6).

 

Man kan utan överdrift tala om en folkväckelse. Men frågan som Jesus ställer dröjer sig kvar: Varför? Vad var det som fick folket i rörelse? Jesus besvarar sin egen fråga: »Så vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er, en som är mer än profet« (Matt 11:9). Johannes var en budbärare för Honom som skulle komma. Hans förkunnelse hade ett sting som i många fall tycks saknas idag. Den berörde och upprörde. 

 

För att finna svaret på frågan så kanske vi ändå måste ta blicken från Johannes Döparens person och istället försöka förstå skeendet han var insatt i. När Guds tid är inne och någon kommer som en budbärare för att helt enkelt proklamera vad som nu sker blir det väldigt befriat från krystade försök att åstadkomma något av egen kraft. Det leder till en befriande frimodighet och förtröstan på att Gud får ta hand om resultatet. Johannes försöker inte krusa eller manipulera. Det är Gud själv som handlat och kallat Johannes att bana väg för Kristus.

 

Det finns något laddat, en skärpa och en nerv, över den som är viss om sin verkliga kallelse. Att helt enkelt göra vad man uppfattar Guds själv har befallt och därför tar sig an sin uppgift med största allvar, vilket samtidigt befriar från behovet att ta utrymme och hänsyn kring sin egen person. 

 

Johannes egen förklaring rymmer något av detta: »Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom… Han måste bli större och jag mindre« (Joh 3:27-30). Vad skulle ske om vi som är »det gudomliga ordets tjänare« skulle se på oss själva lite mer som Johannes Döparen – att verka utifrån bekräftelse istället för bekräftelse? Inget Messias-komplex – bara en röst som ropar: Omvänd er! Himmelriket är nära! Ett finger som pekar bort ifrån oss själva och fäster människors blick vid Kristus: Se Guds Lamm som tar bort världens synder.

 

»Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: ”Jag är inte Messias.” De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten?” Han svarade: ”Nej.” Då sade de till honom: ”Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!”« (Joh 1:19-23)