TANKAR UNDER FASTAN DAG 3

 

»Vad har du som du inte har fått? Och om du har fått det, varför skryter du då som om du inte hade fått det?« (1 Kor 4:7) 

 

Igår högtidlighöll vi minnet av Martin Luthers dödsdag, den 18 feb, 1546. Historien berättar att de sista ord Luther skrev och lämnade efter sig på en liten papperslapp var: »Vi är alla tiggare, detta är sant!« Detta eftermäle sammanfattar något centralt om hans teologi som vi behöver återerövra.

 

Tiggare har plötsligt blivit ett vanligt inslag i vår stadsbild som annars är så präglad av välfärd i Skandinavien.  Människor som inte äger något och är utlämnade till att be om förbipasserandes allmosor. Det finns något förnedrande med tiggeriet som inte är värdigt ett samhälle. Samtidigt finns det något nyttigt i att bli påmind om denna verklighet i en tid då vi tenderar att ta mycket för givet.

 

Under fastan blir vi plågsamt påminda om vår andliga fattigdom. Medan många av oss har mer än nog på det materiella planet så blir det uppenbart hur det brister för oss när vi ska avstå, göra uppoffringar och ta tid för bön. Även insikten om att vi inte förfogar över Guds goda gåvor, som till exempel livet själv, kan vara skrämmande. Men Jesus säger: »Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket« (Matt 5:3).

 

Det studsar mot vad vi är vana vid eftersom oberoende är ett honnörsord i vår tid. Under Askonsdagen inledde vi fastan med orden: »Kom ihåg, människa att du är stoft och stoft ska du åter bli«. Fastan är därför en påminnelse om att vi står i ett fullständigt beroende av Gud. Vi kan lätt bli bedragna eftersom vi i stora drag tycker oss kunna skapa ett gott liv helt utan att förlita oss helt och hållet på Gud.  Därför kan det vara lämpligt att läsa Luthers utläggning av första trosartikeln på följande vis:

 

Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han alltjämt uppehåller mig. Dessutom försörjer han mig varje dag rikligt med mat och kläder, hus och hem och med allt vad jag behöver till mitt livsuppehälle. Han beskyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. Allt detta gör han endast på grund av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag på något sätt förtjänat det. För allt detta bör jag tacka och lova, tjäna och lyda honom. Det är visst och sant.

 

I Johannesevangeliet möter vi den blinde tiggaren som Jesus botade. Reaktionerna låter inte vänta på sig och hans grannar konstaterar: »Är inte det han som satt och tiggde?« (Joh 9:8). Allt vad han nu var och ägde var på grund av Guds godhet och nåd. I en mening var han ju faktiskt fortfarande tiggare – en tiggare som hade fått en gåva.

 

Johannes ger oss premissen när han inleder sitt evangelium med att slå fast: »Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd« (Joh 1:16). Luther visste att, precis som den blinde mannen, så är vi alla tiggare som står i behov av att Jesus öppnar våra ögon. Vi är alla behovets barn som sitter i mörkret och väntar på att Han ska göra för oss vad vi inte kan göra för oss själva. Johannes fortsätter: »En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen« (Joh 3:27). 

 

Vi sliter fortfarande med förtjänsttanken. Även i det kristna livet vill vi »göra rätt för oss« och förtjäna Guds välsignelser genom hårt arbete. Men fastan är inte tänkt som en insats, ett arbete, inte ens ett offer vi utför – som Gud ska belöna. Fastan är snarare vägen som leder fram till korset, där vi förlorar allt och står som fattiga syndare. Vi korsets fot ser vi sanningen om oss själva och sanningen om Gud uppenbaras.  

 

När våra ögon öppnas får vi syn på Guds gränslösa nåd och kärlek. Fastans prövning accentuerar vår brist och vårt ständiga behov av Gud i våra liv. När vi erfar denna andens fattigdom kan vi uppleva det som att vi kommit längre bort ifrån Gud. Men snarare är det ett steg i rätt riktning. För vi är alla tiggare. Detta är sant.

 

Vi lyser frid över Martin Luthers ljusa minne i samband med hans dödsdag och himmelska födelsedag den 18 februari 1546.