REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 40
Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Och när han hade sagt detta gav han upp andan. (Luk 23:45-46)
Så återstår då bara Jesu sjunde och sista ord på korset. Detta är evangelium – dessa ord kan få bli våra! När vi lägger oss ner för att sova på kvällen eller vaknar till en ny dag. När vi grips av ångest eller blir förlamade av rädsla. När vi bekymrar oss och som barn oroar oss för våra föräldrar eller som föräldrar oroar oss för våra barn. När vi har tappat kontrollen och inte kan förutse konsekvenserna av vårt handlande. När det bara är mörker runt omkring oss. När faran hotar. När vi inte själva orkar mer. När allt brister och faller. När vi till sist står inför döden. »Fader, i dina händer överlämnar jag min ande; mitt liv, min oro, mina problem, min ångest och skuld, mina sår och min sorg, mina förhoppningar och fasor. I dina händer överlämnar jag mig.«
Vad vi än möter. Hur vi än misslyckas. Vad som än händer. Inför varje ny dag och varje ny natt. Inför varje ny prövning, nya utmaningar eller spännande möjligheter. Inför själva döden, så får vi genom Guds nåd med Kristi kors i ryggen säga med Jesus: »Fader, i dina händer överlämnar jag min ande!«
De kvinnor som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades där. 56 Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor. Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud. (Luk 23:55-56)
Allt är lugnt och stilla på ytan. Den stora tystnaden har infunnit sig. Det är som att hela skapelsen har tappat andan inför det som skett. Livets Herre har gått i döden och vilar i graven. Det är sista dagen i fastan. Det är dagen mittemellan. Igår korsfästelse, död och sorg. Imorgon uppståndelse, liv och glädje. Vi är inte bra på att hantera mellandagar, trots att livet till stor del består av dessa dagar. Dagar av vaka och väntan. Dagar då man svävar i ovisshet, går runt i rastlöshet och inte riktigt vet vad som ska ske. Dagar då man gör bäst att låta lugnet och stillheten råda. Men vi är inte övade i konsten att vänta – vi vill ha det bums. Vi vill inte förlora någon tid – vi vill ha direkt utdelning. Men idag är det Sabbat – en dag då vi tillåter oss förlora greppet om livet och istället låta livet komma till oss.
Vår tid präglas av ett ohälsosamt stort mått av kontrollbehov. Vi vill kunna bestämma, påverka och styra våra liv och designa våra egna öden. Detta är ursynden – att inte förtrösta på att Gud har allting i sin goda fadershand och därför ta saken i våra egna händer. Mycket i tillvaron ter sig som oåtkomligt hur mycket man än anstränger sig men med en överraskande självklarhet bara sker det när vi släpper taget – det händer när du vilar, för att citera Tomas Sjödin. Jesus gav upp andan och överlämnade sig i sin Faders händer. Även vi behöver komma till den punkt då vi slutar att kämpa och istället söker den vila som finns i att överlåta vårt öde helt åt honom som håller hela tillvaron i sina händer. Verklig vila handlar inte bara om att vila från något utan framförallt att vila i något. Denna dag vilar inte Jesus primärt i graven utan i sin Faders händer – i dina händer överlämnar jag min ande. Den verkliga vilan finner vi inte på soffan utan i vissheten om att vårt liv är buret och omslutet av Gud själv – även genom döden.
Uttryck som Carpe Diem (fånga dagen) och Yolo (you only live once) ger oss ett snävt perspektiv som drar kortsiktiga slutsatser. Därför tar många kyrkor ut uppståndelsen i förtid redan på Långfredagen. Tystnaden och tomheten gör oss ängsliga. Vi klarar inte av att stirra in i det totala intet som denna lördag ger uttryck för. Men så tom och meningslös ter sig den värld som tar livet av Livets Herre. Likt Petrus tar vi beslut att återvända till fisket, att fly till det förflutna när vi inte tydligt kan se vad framtiden bär. Man kan ju inte bara sitta och rulla tummarna och vänta på bättre tider. Men vad är det man brukar säga: den som väntar på något gott väntar inte i onödan. Den väldigt stilla lördagen i den stilla veckan ger oss en värdefull lärdom för hela livet. Likt skapelsens morgon är det »en tomhet myllrande av löftet om liv« för att återigen citera Sjödin. När det verkar stilla på ytan så är Gud verksam under ytan. I dödsriket råder febril aktivitet som vi strax får bli vittnen till.
Vi inledde fastan med Askonsdagens ord: »Kom ihåg, människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. Omvänd dig därför och tro evangelium». Efter 40 dagar avslutar vi fastan i Påskdagens gryning då vi möts av orden:
Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1 Kor 15:55-57)