»ATT INTE DÖMA« SOMMARGUDSTJÄNST EFS HÖLLVIKSSTRAND
Lukasevangeliet 6:36-42
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.
INLEDNING
Dagens text drabbar oss med full kraft. Ingen av oss håller måttet inför dessa ord. Därför bör vi närma oss den här texten med stor ödmjukhet och ändå försöka urskilja dess befriande budskap och goda nyheter. I hela detta längre textsammanhang är Jesus ute efter att avslöja självrättfärdigheten – dvs detta att vi upplever oss vara rättfärdiga i våra egna ögon med en egen rättfärdighet. Denna dryga självgodhet, självbelåtenhet, förträfflig i egna ögon skapar en inbillad överlägsenhet som är nedlåtande och föraktfull gentemot andra. Detta har inget med gott självförtroende eller god självkänsla att göra. Nej, den förödande självrättfärdigheten är något helt annat och det är denna som Jesus förklarar krig emot.
Varför? För den ödelägger inte bara våra egna liv utan så många av våra medmänniskor. Jesus talar om allvaret i detta. Om vi som kristna blir förespråkare för vår egen rättfärdighet och förträfflighet och ser ner på och dömer andra, så säger han i dagens text att vi blir som en blind som leder en blind och båda ramlar i gropen. Alltså både vi och dem som följer oss går förlorade? Jesus säger att lärjungen blir som sin lärare. Om vi lär självrättfärdighet kommer våra efterföljare att eftersträva självrättfärdighet. Det blir ett outhärdligt helvete på jorden.
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart
Jesus gör klart för oss att det handlar om ett andligt synfel. Vi ser det vi inte borde se och är blinda för det som vi borde få syn på. Vi har så lätt att se andra och deras fel och brister. Vi måste först och främst få syn på oss själva. Jesus håller idag upp en spegel framför oss där det blir synligt hur det står till med oss. Vi är ju alla bekanta med att det inte alltid är trevligt att se sig i spegeln. Den ljuger inte. Den varken smickrar eller förnedrar. Den bara visar saker precis som det är – rakt upp och ner. Orsaken till självrättfärdigheten är att man varken känner djupet av sitt eget hjärtas fördärv eller Guds heliga väsen och vilja som får sitt uttryck i Guds heliga lag. Man inbillar sig själv att man är from i sina egna ögon.
Paulus går allvarligt till rätta med detta och förklarar att det bygger på en bristande förståelse om Guds rättfärdighet.
Romarbrevet 10:2-3
De saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.
Paulus kan säga detta då han själv en gång var likadan. I Filipperbrevets tredje kapitel vittnar han om hur han som farise förlitade sig på sin egen yttre fromhet och så säger han: Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull…jag vill bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.
Jesus börjar hela sin gärning i både Matteus och Lukas med att utlägga Guds heliga och fullkomliga lag, i det som vi kallar Saligprisningarna och Bergspredikan. Lagens egentliga avsikt är att hjälpa oss få syn på vår egen synd och därför väcka oss ur vår illusion om egen rättfärdighet. Men somliga som hör Jesu ord inser nog sin egen orättfärdighet men tänker om jag bara gör efter dessa ord och följer dessa bud så kan jag nog bli rättfärdig. Men detta är alltså inte Jesu avsikt. Rosenius säger: »många människor gör lagen till en frälsningsväg och med dess hjälp försöker de bli rättfärdiga och saliga. Det kan bara leda till olycka. De blir istället grova fariséer som man lätt känner igen«. (Vägledning till frid, s 31)
Jesu avsikt med denna undervisning är att vi ska få syn på vår egen synd. Desto mer vi fokuserar på och försöker uppfylla dessa ord desto mer ser vi hur det brister för oss. Då måste vi kapitulera inför det faktum att vi är dömda och förlorade. Vi måste söka vår räddning någon annanstans – nämligen hos Kristus som erbjuder oss våra synders förlåtelse och tillräknar oss sin egen rättfärdighet av bara nåd genom tro. Vad är det då Jesus säger egentligen:
Döm inte så skall ni inte bli dömda.
Ingen går fri på denna punkten. Alla av oss har dömt någon och kommer att döma även i framtiden. Och när vi dömer den som dömer blir vi dömda. När vi dömer har vi gjort oss själva till domare. En domare har till uppgift att bedöma, att avgöra om man är godkänd eller underkänd, frikänd eller skyldig. När vi dömer någon skyldig så innebär det också att vi utdelar ett straff. Somliga vill hävda att vår tid inte är religiös. Jag skulle vilja hävda raka motsatsen. Vi är mer religiösa än någonsin. Vi är ivrigare än någonsin att peka ut andra människors överträdelser – likt fariséer är vi snabba att markera mot någon som avviker från normen eller det som är accepterat och politiskt korrekt.
När en politiker eller kändis begår en överträdelse eller gör bort sig hängs dem ut i media och mobben släpps lös för att fälla sina domar och uttrycka sin avsky. Vi är snabba med att uttrycka vårt fördömande och avståndstagande från denna handling på våra Facebooksidor. Men varför? Vad är det vi försöker uppnå genom detta handlande? Är det ett försök att bevisa vår egen förträfflighet och rättfärdighet? Att vi minsann inte sysslar med sådant?
Det har aldrig funnits en tid då människan utvärderas, mäts och betygssätts så tidigt, så ständigt och så mycket som vår tid. Vi får ständig feedback på om vi lyckats eller misslyckats. Likes, kommentarer, utvecklingssamtal, rankinglistor, osv…
Johanna Bornemark har skrivit en uppmärksammad bok med titeln Det omätbaras renässans. Hon skriver »Vi lever i en mätbarhetens tidsålder och vi löser våra problem genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. Våra liv ramas in av styrdokument, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare och stegräknare. Vi vill mäta allt som kan mätas, och osynliggöra det omätbara. Tilltron sätts därmed till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi har utvecklat en genomgripande mätbarhetskultur, vilket även gör brister och tillkortakommanden högst påtagliga.«
Denna hysteriska mätning och utvärdering av allt och alla har gjort livet till en tävling som ingen lyckas vinna. Vi har skapat ett prestationssamhälle där vi ständigt höjer idealbilden av vad det innebär att vara människa, en god medmänniska, en bra förälder, en spännande partner, en klimatsmart och sopsorterande medborgare. Och så undrar vi varför vi alla är utmattade och utbrända. Vi är drabbade av varandras bedömande och dömande. Och ingen vill bli underkänd. Alla längtar efter att bli erkänd som en rätt och riktig människa.
Därför är alla människor upptagna av rättfärdighet. Att bli förklarade som rättfärdiga i andra människors ögon, utifrån samhällets bedömning, utifrån den politiskt korrekta åsiktskorridoren, men kanske framförallt av de nära vännerna och våra egna föräldrar och barn. Att bli utdömd av dem vi verkligen håller av och bli förklarad som en som inte håller måttet av dem som vi älskar – är det vi fruktar mest av allt. Men ingen av oss klarar av att leva upp till varken idealbilden vi har av oss själva eller den som omgivningen håller fram. Vi kämpar därför inte bara mot domarna som andra fäller över oss utan framförallt dömer vi oss själva. Kanske vi försöker dölja det genom att peka på någon som är värre än oss själva.
Inför Guds lag står vi alla som överträdare och syndare. Vad Guds lag begär av oss är något som är gott och eftersträvansvärt. Vårt samvete samtycker med Guds lag men ändå bryter vi den. Med andra ord: lagen dömer mig, mitt eget hjärta och samvete dömer mig. Jag får bara konstatera att jag står dömd och därför med rätta inte förtjänar något annat än Guds rättvisa straff. Men låt oss då se vad Jesus började med att säga i dagens text:
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Jesus talar inte bara här om oss och hur vi borde vara. Han lyfter framförallt fram något som präglar Gud, något av det mest storslagna och gudomliga med Guds natur: nämligen BARMHÄRTIGHET. Det är ett Guds kännetecknande särdrag. Det är så hans framställs genom hela Bibeln. Även i Gamla Testamentet får vi vittnesbörden om att Gud är stor i nåd, fylld av barmhärtighet och medömkan, långmodig och nådig mot människor. Att visa barmhärtighet betyder att skona någon, att visa medlidande och ha förbarmande med någon.
Barmhärtighet måste därför byggas på en villkorslös kärlek trots svek och brott, som därför är beredd till försoning och förlåtelse, även om det kommer till ett högt pris. Guds barmhärtighet handlar inte om att han har överseende med våra synder, utan den är mycket starkare än så. Han går in under våra synder, tar dem på sig och låter straffet drabba honom själv.
Romarbrevet 5:8, 10
Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare… medan vi var Guds fiender, blev vi försonade med Gud genom hans Sons död
Försoningen innebär kort och gott att det som med all rättvisa borde drabba oss – drabbade Kristus i vårt ställe. Vilket även i förlängningen betyder att det som tillhör Kristus tillräknas oss. Alltså ett saligt byte. Guds dom som vilade över mänskligheten drabbar Kristus när han av kärlek på korset ställer sig i människans ställe. Kristus blev människa alldeles så som en av oss men utan egen synd. Alla synder som mänskligheten gjort och någonsin kommer att göra sig skyldiga till blev lagda på Kristus, alldeles så som han själv skulle ha gjort dem.
För Gud har inte lagt våra synder på oss utan på Kristus, sin Son. Om de tas bort genom honom, kan de inte tas bort av oss. Detta är den ljuvligaste av alla läror och bräddfull av tröst. Den lär, att Gud hyser en outsäglig och gränslös barmhärtighet och kärlek mot oss. Den barmhärtige Fadern såg oss förtryckta under lagen och hur vi så hölls under förbannelsen utan någon möjlighet att befrias därifrån. Då sände han sin Son till världen, lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: Var Petrus, förnekaren, var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren, var David, äktenskapsbrytaren, var syndaren som åt äpplet i paradiset, var rövaren på korset. Med ett enda ord: var alla människors person som gjort alla människors synder och se sedan till att du betalar och fullgör allt vad som krävs för dem! Då kommer lagen och säger: Jag finner, att denne syndare tar på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset. Därför angriper lagen honom och dödar honom. Då detta skett är hela världen renad och försonad från alla synder och följaktligen är den också befriad från döden och från allt ont. Men sedan synden och döden röjts ur vägen genom denna enda människa, kan Gud inte se något annat i hela världen, särskilt om världen trodde, än idel renhet och rättfärdighet. (Martin Luther – Stora Galaterbrevskommentaren)
Vad innebär nu detta? Låt oss avsluta med ett sista Jesus ord från texten:
Frikänn, så skall ni blir frikända.
På grund av denna Guds barmhärtighet och kärlek som visar sig i Jesu korsdöd, där vårt straff blir lagt på honom istället för oss, är domen avklarad. Därför handlar evangeliets goda nyheter inte om dom utan om ett frikännande som förkunnas. Det som krävdes är nu fullbordat av Jesus på korset. Det står om Jesus efter de kända verserna i Johannes 3:16 i vers 17-18: Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
Domen fäller vi över oss själva om vi vägrar ta emot den friande domen som Jesus uttalar över oss. Han har bara en sak att säga: Dina synder är dig förlåtna! Tror du detta så är du fri. Men vägrar du ta emot detta så har du valt att stå kvar i din synd och under domen. Jesus har inte kommit för att slå fast domen över dig utan för att ta din dom på sig, bli dömd till lidande och död på ett kors i ditt ställe för att bringa dig försoning och frikännande: »Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus« (Rom 8:1)
Tänk, att världen inte vet, vad som har skett! Världen vet inte att mänskligheten en gång blivit köpt fri, förlossad, förvärvad och vunnen från alla synder, från döden och djävulens våld. Syndernas förlåtelse tillhör varje människa, from och ofrom, troende och icke troende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimma. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Men vill du komma, så finns inget hinder från Guds sida. Här är inget undantag, och detta beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gällde och gäller hela världen. (Carl Olof Rosenius – En har dött för alla)
Jesu kärlek och barmhärtig, nåd och förlåtelse kan upplevas skandalös. Irriterande gränslös. Orimligt stor. Varför är den så stor? Därför att vår synd är så stor och vi är notoriska syndare. Om förlåtelsen inte varit så total hade vi aldrig haft en chans.
Vilket helvete blir det inte på jorden, vilket hat, vilken avund och oro det blir, när man inte tror på Jesu kärlek och försoning, utan istället ständigt grämer sig över sina egna fel och gräver i andras synder, lever i oförsonlighet och dömer varandra. När nu Gud så totalt vill förlåta dig allt vad du är skyldig, vill du då inte förlåta din nästa hans skuld? Vill du inte frikänna honom från hans skuld så kräv ut den! Men ta då också tillbaka din egen skuld inför Gud, och du blir själv skyldig att betala den till sista blodsdroppen. Så dömer Herren om du vill stå kvar under dömandet. Vill du be om syndernas förlåtelse, kan du inte be på annat sätt än vår Herre själv har lärt oss: Förlåt mig mina skulder liksom jag har förlåtit dem som står i skuld till mig. Du kanske invänder: Men jag har ju så ofta förlåtit min nästa, men han slutar aldrig att göra orätt mot mig. Får man inte till slut tröttna på att förlåta? Herren svarar: Också jag har ofta förlåtit dig, men du syndar fortfarande. Ska jag tröttna på att förlåta dig?
Detta är Jesu budskap:
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart
Döm inte så skall ni inte bli dömda.
Frikänn, så skall ni blir frikända.
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Låt oss be:
Jag bekänner inför dig,
helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig
till mer ont än jag själv förstår,
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta med mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull. Amen.
Herre, hör nu varje hjärtas tysta bekännelse inför dig.
Till dig som ber om dina synders förlåtelse
säger jag på Jesu Kristi uppdrag:
Dina synder är dig förlåtna i Guds, Faderns (+)
och Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Käre Fader i himlen,
vi tackar dig för syndernas förlåtelse,
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Herre, förbarma dig över oss.
Kristus, förbarma dig över oss.
Herre, förbarma dig över oss.