Då sade Jesus till dem: ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna… (Luk 24:25-27)
Efter lyssnandet kommer talandet. Jesus har nu ställt frågor och lyssnat till dem. Han har tagit del av deras sorg, oro och förvirring. Nu tar han till orda och tar med dem på ett bibelstudie genom hela Skriften. Han pekar ut sig själv i Skriftens olika vittnesbörd och förklarar återigen för dem »Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig… Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?« (Joh 5:39, 46-47). När Paulus talar om de olika judiska högtiderna tex påskhögtiden förklarar han att »allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus« (Kol 2:17). Hebreerbrevets författare lyfter fram hur Jesus förebildas genom hela Gamla Testamentet och citerar David med hänvisning till Jesus: »Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig« (Heb 10:7).
Läs första delen av denna artikelserie här
Vi bör vara noga med att inte endast behandla Skriften som en sorts kristen idéhistoria utan betona hur den ska användas för människors tröst och hjälp, i gudstjänst, förkunnelse och själavård. När Luther talar om Skriften framställer han den framför allt som ett nådemedel, inte som en bok full av goda råd av diverse slag. Det predikade ordet är inte bara ett tal om Kristus utan ett direkt tilltal från och förmedlande av Kristus. Han är det levande Ordet som kommer till oss och skänker oss sina goda gåvor genom Ordets förkunnelse. Kristus är därför för Luther »Skriftens kärna och stjärna«. Reformationen återupprättade predikans centrala plats i gudstjänsten. Man kan utan överdrift säga att reformationen var en själavårdande predikoväckelse. Här skedde en betoningsförskjutning med fokus på det frälsande budskap som står i centrum för bibelns budskap. Alltså, inte bara studier om vad bibeln säger om det ena och det andra, utan på vad Ordet uträttar när det predikas. Ordets förkunnelse var för Luther likt Guds skaparord i tidens begynnelse som skapade ljus i mörkret. Betoningen hamnade därför på att Ordet skulle proklameras som ett ingripande och frälsande ord som skapade liv och ljus. Guds Ord är levande och verksamt.
Att predika evangelium är ingenting annat än att låta Kristus komma till oss.
Alltså inte Ordet som ett ting, en bibel med diverse abstrakta sanningar, utan Ordets förkunnelse som ett verb, som åstadkommer något när det predikas. De reformatoriska prästernas ämbete uppfattades därför framför allt som ett predikoämbete och de kallades verbi divini minister – det gudomliga Ordets tjänare. Som predikant ska Prästen i enlighet med detta uppdrag inte presentera sina egna åsikter och se sig som herre över ordet, utan vara dess ödmjuke tjänare och frambära Ordet till människan som ett nådemedel, till frälsning och förnyelse. Med Luthers egna ord: »Att predika evangelium är ingenting annat än att låta Kristus komma till oss.«
Detta är alltså vad Gud gör genom Ordets predikan: han talar, och genom hans tal blir saker till som förut inte var till. Ljuset fördriver mörkret, tron väcks i hjärtan där otron förut härskade, ur kaos uppstår ordning, där det fanns synder finns nu bara förlåtelse, den ogudaktige förklaras rättfärdig, Andens pulserande liv strömmar fram till nyskapelse där döden förut rådde. Guds ord gör vad det säger och säger vad det gör. Detta är därför varje predikans uppgift: att ställa fram Kristus och honom så som korsfäst för oss och för vår rättfärdiggörelses skull. Predikan är därför mindre en förklaring och mer en kungörelse, en proklamation av Jesus Kristus.
Guds ord gör vad det säger och säger vad det gör.
Predikan handlar alltså inte om att förkunna livsprinciper ur bibeln utan om att förmedla den livsström som utgår från Gud själv genom den helige Ande i ordet. Bo Giertz skriver: »Hela vårt uppdrag vilar på denna övertygelse att Gud verkar genom det predikade Ordet och utan det finns ingen räddning för världen. Biter inte Ordet på henne, så hjälper inget annat heller.« Man kan samla stora skaror och till och med skapa imponerande resultat om man i stället predikar sådant som har en naturlig attraktionskraft på den gamla människan. Men konsekvenserna är ödesdigra och man löper stor risk att få Gud själv som motståndare då man riktar människors hopp mot något annat än Kristus. Det predikade Ordet betraktas därför som kyrkans främsta kännetecken och primära nådemedel – medlet genom vilket Gud förmedlar sina väldiga gärningar för oss. I vår kyrkas bekännelseskrifter formuleras det så här:
»För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänks nämligen den helige Ande, vilken hos dem, som hör evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.« (Confessio Augustana, artikel 5, Svenska kyrkans bekännelseskrifter)
Tron skapas och vidmakthålls genom evangeliets proklamation i predikan och sakrament. Vad är då evangelieförkunnelsen för slags predikan? Det är goda nyheter inte goda råd. En förkunnelse som proklamerar vad Gud i Kristus redan gjort för oss – inte vad vi ska göra för Gud. Det första är det glada beskedet om ett löfte som gått i uppfyllelse och skänks oss fritt och för intet. Det andra är talet om ett krav, något som fattas och som måste åtgärdas. Lagen kräver: Gör detta! Evangelium förkunnar: Det är redan gjort! Av en annan i ditt ställe! Detta är goda nyheter till förskräckta hjärtan.