Symbolisk eller sakramental?
Coronapandemin med sina medföljande restriktioner har gett anledning för kyrkor och trossamfund att ta ställning till hur man hanterar nattvardsfrågan. För de historiska kyrkorna så blir det ett ganska självklart beslut att kommunion sker i gudstjänsten under ledning av vigd präst. Den som inte kan närvara får avstå och längta efter nattvarden eller delta genom vad som i primärt katolska sammanhang kan beskrivas som »andlig kommunion«. Somliga har funnit kreativa vägar att kunna betjäna fler än restriktionerna tillåter. Prästen stannar kvar efter mässan och delar ut gåvorna till dem som följt mässan digitalt och som genom geografisk närhet har möjlighet att komma förbi kyrkan i efterhand.
Andra frikyrkliga traditioner uppmuntrar till digitalt nattvardsfirande. Det kan låta märkligt för dem med en sakramental nattvardssyn, men ligger helt i linje med den mer frikyrkliga och symboliska nattvardssynen. Även om jag tror att det finns många frikyrkliga som skulle säga att de har någon slags sakramental syn men som inte är konsekvent. Själv är jag ursprungligen fostrad i den symboliska nattvardssynen, vilket för min personliga del men även som pastor, innebar att jag inte riktigt förstod eller uppskattade nattvardens mening. På min teologiska resa som ledde till att jag idag är en evangelisk-luthersk präst var den sakramentala förståelsen av kyrkans väsen en av de absolut avgörande bitarna som föll på plats. Detta berör inte minst synen på både predikan, dop och nattvard, men även ämbete, varför jag efter drygt 25 år som pastor lät mig prästvigas. I några olika texter kommer jag därför resonera kring nattvarden och det sakramentala, eftersom det verkar finnas både frågor, kunskapsluckor och uppenbara missförstånd.
Vad ska vi äta?
»Vad ska vi äta?« Det är kanske en av de vanligaste frågorna vi ställer till varandra. Mat och måltider är ett ständigt tema i våra samtal. Vi äter både för att överleva och för att njuta, rolig mat och tråkig mat, vi äter ensamma och vi äter tillsammans. Maten är ett givet inslag både vid vardaglig gemenskap och högtidligt firande. Det blir ingen riktig mid- sommar utan sillen, ingen kräftskiva utan kräftorna och ingen jul utan skinkan. För många människor är mat och dryck också en tröst när man känner sig ensam, och i västvärlden har matmissbruk blivit ett allvarligt hälsoproblem. Maten är också starkt kopplad till våra strävanden efter att vara snygga och vältränade.
Vi hör varje dag om olika påstått undergörande dieter genom tidningar, tv och sociala medier. Vi har alltså ett minst sagt dubbelt förhållande till maten. Den skänker oss liv och kraft, gemenskap och glädje, men den kan också bli ett problem, till och med leda till en för tidig död. »Äta bör man annars dör man. Äter gör man ändå dör man«, som någon har uttryckt det. Faktum är att medan delar av världen svälter ihjäl så är det samtidigt andra delar av världen som bokstavligen tar livet av sig med hjälp av kniv och gaffel. Men trots allt är vi beroende av att äta och dricka. Dock är det inte oviktigt vad vi stoppar i oss. Humör, hud och hjärta – allt påverkas av vad och hur vi äter. Man kan alltså med rätta säga att vi blir vad vi äter.
Om vi reflekterar teologiskt över matens betydelse för livet är beroende och utifrån två nyckelord. Människan är helt beroende av föda som kommer till henne utifrån. Detta förhållande mellan människan och maten är förankrat i en Guds ordning; Gud upprätthåller hela skapelsen och skänker liv genom föda. Maten är alltså det medel genom vilket Gud skänker liv och kraft till sin skapelse, som därför indirekt är helt beroende av honom. Som psalmisten så vackert uttrycker det: »Allas ögon väntar på dig, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd« (Ps 145:15–16). Utan mat överlever en människa som längst femtio-sextio dagar och utan vatten knappast längre än tio dagar. När näringsämnena saknas slår det till slut ut kroppens funktioner, den börjar krångla och slutar fungera som den ska, och till slut upphör alla livsfunktioner.
Så är det även med Kristi kropp. Som Guds folk lever vi av den näring Gud skänker oss genom Ordet och sakramenten, de kanaler genom vilka Gud ger oss liv. När evangelium inte ljuder rent och klart och när sakramenten inte rätt förvaltas i kyrkan uppstår näringsbrist och livet mattas av. Då uppstår frestelsen att kvickt lösa problemet. Är vi inte förankrade i en god teologi och liturgi hittar vi i stället på egna lösningar för att förbättra vår situation. En ny konferens eller ett ledarskapsprogram, bjuda in spännande talare med spektakulära teman, popigare gudstjänster med ett mer »relevant tilltal«; greppen är många.
Snabbmat, snabba kalorier och snabba resultat
Om vi kopplar dessa olika lösningar till vårt behov av föda kan de jämföras med att låta sig mättas av snabbmat. Den ger oss snabba kolhydrater och en tillfällig känsla av mättnad. Eller varför inte godis? Socker är sött, piggar upp och skänker en direkt stimulans och positiv effekt. Men snabbmatens och godisets långsiktiga effekter är inte bra, på sikt är en sådan mathållning förödande. Ändå är dessa substitut för verklig föda vanliga i kristenheten. Vi vill ha en quickfix och snabba resultat och verkar vara villiga att pröva nästan vad som helst utom att ta emot den verkliga och näringsrika födan som Gud skänker oss genom Ordet och sakramenten.
Vi som tjänar som pastorer och ledare har här ett stort ansvar. Vår tjänst kan i vissa avseenden liknas vid en förälders omsorg om sina barn. Av kärlek till våra barn försöker vi som föräldrar tidigt lära dem att äta hälsosamt. Av naturen tycks de små liven dock alltid föredra den mindre näringsrika födan. Men smaken är inte något statiskt, den utvecklas med åren, och med tiden lär vi oss att tycka om sådant som först inte smakade gott. Som föräldrar vet vi att vi inte kan vika ner oss för barnens preferenser när det gäller maten, oförtrutet fortsätter vi att ställa fram grönsakerna på bordet. På samma sätt kan kyrkan inte ge efter för människors personliga preferenser och smaklökar som formats av denna världen. Kyrkan och dess insatta tjänare måste envetet fort- sätta att servera den föda som verkligen skänker liv och hälsa.
Vi står här på Herren Jesu egna ord: »Människan skall inte leva bara av bröd« (Matt 4:4). Matens andliga betydelse är ett viktigt tema i bibeln. Både i syndafallet och försoningen står ätandet i centrum. Genom ätandet kom synden och döden in i skapelsen: »… av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö« (1 Mos 2:17). Människan åt av den förbjudna frukten och hon dog. Men även syndernas förlåtelse och livets gåva skänks oss genom mat, nämligen måltiden vid Herrens bord: »Tag och ät, detta är min kropp som blir utgiven för er« (Matt 26:26). Jesus Kristus har gett oss sitt löfte om att den som kommer till honom aldrig ska hungra och aldrig törs- ta ( Joh 6:35). Den mat han ger är verklig föda för ande, själ och kropp ( Joh 6:55). Han själv är Livets bröd och den som äter av den mat han skänker ska leva om han än dör ( Joh 11:25). Dessa löften av Jesus tillför en helt ny dimension till det gamla uttrycket att man faktiskt blir vad man äter.
Fortsättning följer i Om nattvarden del 2: Medel, mening och mysterium