Just nu skriver jag på ett större reportage eller porträtt av biskop emeritus Carl Axel Aurelius för EFS månadsmagasin Budbäraren. Jag har under några år haft den stora förmånen att samtala med och fått teologisk vägledning av Carl Axel. Han är en internationellt välkänd teolog och hör till auktoriteterna inom Lutherforskningen. Att nu få möjligheten att göra en koncentrerad djupintervju med honom för denna artikel är både kul och värdefullt.
I samtalen och det efterföljande skrivandet blir det därför tillfälle för mig själv att bryta mina egna tankar och pröva motiven bakom min egen fascination för Luther och hans teologi. Är det rimligt och överhuvudtaget relevant att låta sig påverkas och vägledas av en munk, professor i teologi, präst, själavårdare och kyrkohistorisk reformator som levde och verkade under senmedeltiden? Har han något relevant att bidra med för vår tid? Ger han några svar på vår tids frågeställningar? Vad är hans primära bidrag som vi i så fall gör klokt i att ta vara på idag?
Det finns lika många Lutherbilder som det finns läsare och forskare av honom. Men karikatyrerna och misstolkningarna av honom har en märklig förmåga att överleva trots att de flesta ganska enkelt går att korrigera genom en enkel läsning av hans centrala skrifter. Nog finns det sidor hos Luther och uttalanden som man gör klokt i att avvisa. Men även i dessa mörkare skuggsidor av Luthers person gestaltar han sin egen teologi om människans dubbelhet som samtidigt rättfärdig och syndare.
Lundateologen Gustav Wingren har anmärkt och sagt att »att ingenstans läses Luther på ett så ensidigt sätt som i Sverige«. Birgit Stolt har under hennes gärning upptäkt ett liknande mönster och skriver »den gängse svenska lutherbilden är unik i den evangeliska världen… själv har jag i mina språkvetenskapliga lutherstudeier funnit en helt annan lutherbild«. Detta är yttrat mot den förhållandevis negativa bild som ofta har företräde när det kommer till Luther.
I samtalet med Aurelius blir jag påmind om ett citat av en annan av de stora Lundateologerna, Anders Nygren. Han var biskop i Lund 1948-1958 och även generalsekreterare för Lutherska världsförbundet under 1900-talets stora Lutherrenässans. Han formulerar i dessa rader något centralt som jag har anledning att återkomma till under några texter framöver:
»Det är inte så mycket för Luthers skull som teologin intresserar sig för honom; det är inte i första hand för att utröna hur han tillfälligtvis tänkte i den ena eller andra frågan som teologin vänder sig till honom, utan detta sker för att och i den mån han kan hjälpa oss till en djupare förståelse av evangeliet.«
Studiet av Luther och hans teologi sker alltså inte främst för att få syn på Luther utan för att få syn på vad han såg.
Läs andra delen i denna serie »Luthersk? Eller?« här.