Bild: Kent Wisti
»Jag ber att man ville tiga med mitt namn och inte kalla sig luthersk utan kristen. Vad är Luther? Inte är läran min! Inte heller är jag korsfäst för någon… Jag är inte och vill inte vara någons mästare. Jag har med församlingen Kristi allmänna lära, han som allena är vår mästare.« – Martin Luther
Med ovanstående citat så känns det onekligen dubbelt att skriva om Luther eller luthersk teologi. Men just detta perspektiv har en poäng som lyfter fram hans gärning. Därför kallas oftast den kyrkorörelse som han gav upphov till evangelisk som dock inte ska förväxlas med vad vi brukar benämna evangelikal. Dock är den evangeliska reformationen och rörelsen mycket större än den Lutherska kyrkan.
Läs första delen »Är det rimligt?« i denna serie här
Det kan initialt vara svårt att försöka precisera det lutherska eftersom avsikten aldrig var att forma en ny kyrka utan reformera den medeltida kyrkan. Därför är den katolsk till sitt väsen. Det betyder att denna tradition står i tydlig historisk kontinuitet med Kristi kyrka genom alla tider, både till form och innehåll, i sin gestaltning och förmedling. Föga är nytt utan snarare handlar det om en evangelisk återställning.
Den svenske ärkebiskop Nathan Söderblom tog initiativ till det stora ekumeniska kyrkomötet i Stockholm 1925 och använde sig där av uttrycket evangelisk katolicitet. Det syftar dock inte på det romerska utan handlar om en positions- och identitetsbestämmelse. Detta begrepp förekom redan på 1600-talet hos den store lutherteologen Johann Gerhard. Att ivra för kyrkans reformation innebär alltså inte att vi vill göra oss av med vårt katolska arv utan handlar snarare om att återupptäcka, återerövra och återupprätta detta som vi i kyrkans tro bekänner som allmänkyrkligt.
Luther har därför för mig inte enbart varit en lärare i rättfärdigheten som tillräknas oss av nåd allena genom tron allena. Utan även en vägvisare som hjälpt mig upptäcka Kristi kyrkas väsen – dess fullhet och helhet – varför jag gärna talar om begreppet helkyrklighet. Luthers avsikt var alltså inte att kullkasta alla kyrkans ordningar och tillintetgöra traditionen, utan åtgärda de missbruk som gjorde att dessa ting hade kommit att skymma evangeliet om Kristi verk för oss istället för att befordra det.
Fördjupning i det reformatoriska tankegodset handlar alltså inte om en fascination för en säregen senmedeltida kyrkotradition. Reformatorernas vilja var att hjälpa hela kyrkan att återknyta till Kristi evangelium, vars centrala budskap av olika skäl hade fördunklats. Reformatorerna ville inte starta en ny kyrka eller lansera nya teologiska dogmer utan ville återknyta med den apostoliska traditionen, helt i linje med kyrkofädernas och den tidiga kyrkans förkunnelse och praktik. Confessio Augustana som 1530 artikulerade reformatorernas tro och lära ligger som grund för hela den lutherska kyrkofamiljen och är en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter sedan Uppsala kyrkomöte 1593. I denna bekännelseskrift kan vi läsa följande:
Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan …
Och hos oss bibehållas i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas.
Då våra kyrkor icke avvika från den allmänneliga kyrkan i fråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk, som uppkommit senare och insmugit sig på grund av olika tiders missgrepp …
Blott det har omnämnts, som nödvändigt måste framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga former för gudsdyrkan införts, som strida mot Skriften eller den allmänneliga kyrkan.
För reformatorerna var inte vägen till förnyelse att söka något nytt utan att återupptäcka det tidlösa. Så måste det vara också för oss. Sann förnyelse och reformation innebär alltid en rörelse tillbaka till det ursprungliga, där vi lär känna den kristna kyrkans rika arv som vilar på och kretsar kring Kristi evangelium. I detta har Luther för mig varit en formidabel vägvisare. Han var som bekant inte lutheran, utan en person som i »sentida populär historieskrivning har tecknats som en antikatolsk upprorsman som ville befria kyrkan från Rom. Bilden är historiskt missvisande. Luther betraktade sig själv som en god katolik, ja, i själva verket en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade«, som Peter Halldorf slående har uttryckte det i sin bok Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Inte heller Halldorf kan beskyllas för att kalla sig för lutheran.