Ofta hamnar det känslomässiga och det kognitiva, liv och lära, i motsatsförhållande inom kristendomens olika traditioner och betoningar. Men det som håller ihop det är det kroppsliga.

Genom inkarnationens stora mirakel kommer Guds Son till jorden och blir denne någon för vår skull och tar vår plats under lagen. Hela Jesus liv och gärning, från befruktningen till hans död, var ställföreträdande till sin natur.

För en mer nutida bild skulle vi kunna använda oss av livräddningsbojen, den som lämpligt kallas för frälsarkrans. Det är nämligen inte människan som bär livbojen utan livbojen som bär människan. Där i frälsarkransen får hon erfara vila och ro för sin själ.   

Hebreerbrevets författare manar även oss: »Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast« (Heb 10:23). Här ges en skymt om vad som är själva kampen, men även grunden för hoppet och att hålla ut – nämligen att han som har gett oss löftet är trofast. Det är precis detta som kampen utgörs av. Kan man lita på Gud och hans löfte, speciellt när det verkar dröja?

När Jesus talar om sitt hjärta, vad som djupast sett präglar honom. Vad som är mest sant om honom och arketypiskt för honom – när han uppenbarar sitt innersta väsen och hjärtats fördolda människa – är det med orden mild och ödmjuk.

Jag ska be Gud om att barmhärtigt skydda oss. Sedan ska jag hjälpa till att röka ut och rena luften, dela ut medicin och själv ta den. Jag ska undvika platser och personer där min närvaro inte behövs för att inte bli smittad och därmed smitta andra, och på så sätt orsaka deras död till följd av min försumlighet.

I mars, alldeles i början av den pandemi som nu dystert präglar det mesta av vår tillvaro, började Magnus Persson läsa texten som Martin Luther skrev under en liknande situation för snart 500 år sedan. Nu när pandemin på nytt ökar i vårt samhälle och allvaret tilltar och restriktionerna skärps, kan det vara värdefullt att återvända till denna text.