Läs först del 1 här
Att skydda livet är inte fel
Det finns talrika exempel i Skriften som visar att det inte behöver vara fel att fly undan döden. Abraham var en from man men han fruktade döden och undkom den genom att låtsas att hans fru, Sara, var hans syster. Eftersom han gjorde det utan att försumma eller utsätta sin nästa för fara, räknades det inte som en synd. Hans son, Isak, handlade på liknande sätt. Även Jakob flydde från sin bror Esau för att undvika att hamna i hans händer och så möta döden. Likaså flydde David från Saul och från Absalom. Profeten Uria lämnade kung Jojakim och flydde till Egypten. Den tappre profeten Elia (1 Kung 19: 3) hade tillintetgjort alla Baals-profeterna genom sin starka tro. Efteråt, då drottning Isebel hotade honom, blev han dock rädd och flydde för sitt liv ut i öknen. Innan dess kan vi läsa om hur Mose flydde till Midjan när Farao sökte efter honom i Egypten. Många andra har gjort på samma sätt. De flyd- de alla från döden när det var möjligt och försökte rädda sina liv, men utan att beröva sina medmänniskor den hjälp de behövde.
Ja, kanske du svarar, men dessa exempel hänvisar dock inte till att dö av pest utan flykt undan döden från olika former av förföljelse. Men oavsett hur det inträffar så kvarstår faktum att död är död. Enligt Skrif- ten sände Gud fyra olika typer av plågor: pest, hungersnöd, svärd och vilda djur. Om det är lovligt att fly från den ena eller andra plågan med gott samvete, varför inte från alla fyra? Våra exempel visar hur de heliga fäderna flydde från svärdet. Det är även uppenbart att Abraham, Isak och Jakob flydde från den andra plågan, nämligen hunger och död. När de begav sig till Egypten var det just för att undkomma hungersnöd (1 Mos 40–47). På samma sätt kan man fråga sig varför man inte skulle fly från vilda djur? Det finns människor som säger: »Om fienden kom- mer och krig hotar ska man inte fly från sin by utan stanna och vänta på Guds straff genom svärdet.« Det är förvisso helt sant. Låt därför de som har en stark tro stanna och vänta på sin död, men de ska inte fördöma dem som flyr.
Med ett sådant resonemang bör ingen springa ut från ett brinnande hus eller försöka släcka elden, eftersom en sådan eld också är ett straff från Gud. Den som faller i djupt vatten ska i så fall inte försöka rädda sig genom att simma utan måste överlämna sig till vattnet som ett gudomligt straff. Ske dig efter din tro men fresta inte Gud och hindra inte andra att handla efter deras tro och förmåga. Enligt dessa tankegångar borde inte heller den som bryter benet, blir sårad eller biten söka läkarhjälp utan säga: »Detta är Guds straff. Jag ska bära det tills det läker av sig själv«. Kyligt väder och vinter kan orsaka döden och bör i så fall även det betraktas som Guds straff. Varför då springa för att komma inomhus och söka värme vid elden? Var stark och stanna ute i kylan tills det blir varmt igen. Vi borde då inte heller behöva några apotekare, läkemedel eller läkare, eftersom alla sjukdomar är straff från Gud. Hunger och törst är i så fall också stora straff och tortyr. Varför äter och dricker du istället för att låta dig straffas tills din hunger och törst går över av sig själv? I slutändan kommer ett sådant resonemang att leda till den punkt där vi förkortar Herrens bön och inte längre ber »befria oss från det onda«. Vi skulle då behöva sluta be om räddning undan helvetet och sluta försöka undkomma det. För även det är Guds straff liksom alla andra slag av plågor vi nämnt ovan. Hur skulle det sluta om vi resonerade så?
Överlåt allt till Gud
Från allt vad som har sagts här kan vi hämta följande vägledning: Vi måste be mot alla former av ondska och skydda oss mot den efter bästa förmåga. Detta måste vi göra för att inte agera i strid med Guds vilja, som ovan förklarats. Om det verkligen är Guds vilja att det onda kom- mer över oss och tillintetgör oss, då kommer ändå ingen av våra försik- tighetsåtgärder att hjälpa oss. Alla måste ta detta till sitt hjärta. För det första: om någon känner sig bunden att stanna kvar där döden rasar för att tjäna sin nästa, låt honom då överlåta sig själv till Gud och säga: »Herre, mitt liv är i dina händer. Du har ställt mig här, låt din vilja ske. Jag är din bräckliga varelse. Du kan döda mig eller bevara mig i denna pest, på samma sätt som om jag hade fallit i eld eller vatten, befunnit mig i torka eller någon annan fara«. För det andra: om någon känner sig fri och kan och vill fly, låt honom då anbefalla sig själv åt Gud och säga: »Herre min Gud, jag är svag och rädd. Därför flyr jag bort från det onda och gör vad jag kan för att skydda mig mot det. Jag är emel- lertid i dina händer i denna fara precis som i alla andra faror som kan komma att omge mig. Låt din vilja ske. Min flykt kommer inte lyckas utan din hjälp, eftersom olyckor och faror finns överallt. Dessutom vilar djävulen aldrig. Han är en mördare från begynnelsen (Joh. 8:44) och försöker överallt åstadkomma död och olycka«.
På samma sätt är vi skyldiga vår nästa att erbjuda honom samma be- handling även under andra problem och faror. Om hans hus brinner, tvingar kärleken mig att springa för att hjälpa honom att släcka lågorna. Om det finns tillräckligt med andra människor för att släcka elden kan jag antingen gå hem igen eller stanna kvar för att hjälpa till. Om han faller i vattnet eller i en grop vågar jag inte vända mig bort utan måste skynda mig att hjälpa honom så gott jag kan. Om det finns andra som kan göra det, är jag befriad från mitt ansvar. Om jag ser att han är hungrig eller törstig kan jag inte ignorera det utan måste erbjuda honom min mat och dryck, utan att ta hänsyn till att jag riskerar att förvärra situationen för mig själv. En människa som inte kommer att hjälpa eller stödja andra, om hon inte kan göra det utan att det påverkar hennes egen säkerhet eller egendom, kommer aldrig att hjälpa sin nästa. Hon kommer alltid att räkna med risken att en sådan insats kan leda till vissa nackdelar som skada, fara och förlust. Men ingen kan bo nära någon annan utan att det innebär en viss risk för hennes säkerhet, egendom och familj. Risken finns ju att brand eller någon annan form av olycka kommer att starta i grannens hus, vilket kan komma att skada henne själv eller beröva henne familj, ägodelar och allt hon har.
Den som inte gör detta för sin medmänniska, utan lämnar henne i sin olycka, blir en mördare i Guds ögon, som Johannes skriver: »Den som inte älskar sin broder är en mördare… Om någon har denna världs tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?« (1 Joh. 3:15, 17). Det är också en av de synder som Gud tillskrev staden Sodom när han talar genom profeten Hesekiel: »Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige« (Hes 16:49). Kristus kommer därför att fördöma dem som mördare på den sista dagen när han kommer att säga: »Jag var sjuk och du har inte besökt mig« (Matt. 25:43). Om det ska bli domen över dem som inte besökt de sjuka och behövande eller inte erbjudit dem någon hjälp, vad blir det då av dem som helt och hållet övergivit dem och låtit dem ligga där som hundar och svin? Ja, hur kommer de att klara sig som rånar de fattiga på det lilla de har och plågar dem på alla sätt? Det är ju vad tyrannerna gör mot de fattiga som tar emot evangeliet. Men låt det vara, de kommer att få sin dom.
Den som älskar sin nästa tar hand om henne i nödens tid
Det skulle vara bra om det fanns ett effektivt styre i städer och stater, som tillhandahöll kommunala hem och sjukhus bemannade med människor för att ta hand om sjuka så att patienter från privata hem kunde skickas dit. Det var våra förfäders avsikt bakom deras många kyrkliga inrättningar. De byggde sjukhus och olika typer av vårdinrättningar så att det inte krävdes av varje enskild medborgare att driva sjukhus i sitt eget hem. Detta skulle verkligen vara ett fint, hedervärt och kristet arrangemang som alla borde stötta och erbjuda generösa bidrag, särskilt de styrande. Där det inte finns några sådana institutioner – och de finns på bara några få platser – måste vi själva ge sjukhusvård och vara villiga sjuksköterskor för varandra i varje nödläge eller så riskerar vi att förlora Guds nåd och frälsning. Det står nämligen skrivet i Guds ord och bud: »Älska din nästa som dig själv« och »Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem« (Matt 7:12).
Om en dödlig epidemi slår till, bör vi stanna kvar där vi är, göra våra förberedelser och ta fasta på det faktum att vi är inbördes bundna till varandra (som tidigare antytts). Vi kan inte fly eller överge varandra. Vi kan vara säkra på att Guds prövning har kommit över oss, inte bara för att straffa oss för våra synder utan för att testa vår tro och kärlek: Vår tro – i det att vi ser och erfar hur vi borde agera mot Gud. Vår kärlek – i det att vi återupptäcker hur vi borde agera gentemot vår nästa. Jag anser att alla epidemier, liksom alla pester, är spridda bland folket av onda andar som förgiftar luften eller andas ut sin pestlika andedräkt som sätter ett dödligt gift i köttet. Ändå är detta Guds beslut och straff som vi tålmodigt måste underkasta oss. Vi får tjäna vår nästa genom att på detta sätt riskera våra liv som Johannes undervisar: »Genom att Kristus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder« (1 Joh. 3:16).
När någon övermannas av skräck och avsky i närvaron av en sjuk person, bör han hämta mod och styrka i den fasta försäkran att det är djävulen som väcker upp sådan rädsla och avsky. Djävulen är så bitter och skurkaktig att han inte bara oavbrutet försöker att slakta och döda, utan även njuter av att göra oss dödliga rädda och ängsliga. Detta för att vi ska betrakta döendet som något hemskt och därför inte ha någon vila eller frid genom hela vårt liv här på jorden. Så försöker djävulen skilja oss från detta liv, när han vill få oss att förtvivla på Gud och därigenom bli ovilliga och oförberedda att dö. Under den stormiga och mörka himlen av rädsla och ångest vill han få oss att helt glömma och förlora Kristus, vårt enda ljus och liv, och så överge vår nästa i hennes problem. Vi skulle därmed synda både mot Gud och människor; det skulle vara djävulens härlighet och glädje. Eftersom vi vet att det är ett djävulens spel att framkalla sådan rädsla, bör vi i vår tur försöka minimera den genom att med mod trotsa och irritera honom och skicka denna skräck tillbaka över honom själv.
Det andra vapnet mot djävulen är Guds mäktiga löfte genom vilket han uppmuntrar dem som tjänar de behövande. Han säger i Psalm 41: »Salig är den som tar sig an den fattige, Herren skall befria honom på olyckans dag. Herren skall bevara honom och hålla honom vid liv. Han skall prisas lycklig i landet. Du överlämnar honom inte åt hans fiender. Herren är hans stöd när han ligger sjuk, hela hans läger förvandlar du« (Ps 41:2–4). Är inte dessa härliga och mäktiga löften från Gud riktade till just dem som tjänar de behövande? Vad kan skrämma bort oss när vi har en sådan stor och gudomlig tröst? Tjänsten vi kan utföra för de behövande är sannerligen en liten sak i jämförelse med Guds stora löften och belöningar. Paulus säger till Timoteus: »Gudsfruktan är på allt sätt nyttig, eftersom den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande« (1 Tim. 4: 8). Gudsfruktan är inget annat än att lyda och tjäna Gud. Tjänst inför Gud är i verklig mening att tjäna vår nästa. Erfarenheten säger oss att de som vårdar de sjuka med kärlek, hängivenhet och uppriktighet i allmänhet blir beskyddade. Även om de blir smittade så skadas de inte. Som psalmen ovan säger: »Herren är hans stöd när han ligger sjuk« (Ps 41:4). Det vill säga, Herren förvandlar hans sjuksäng till en hälsobädd. En person som besöker en patient på grund av girighet eller med förväntan om ett arv eller någon personlig fördel, bör inte bli förvånad om han så småningom smittas, blir vanställd eller till och med dör innan han kommer i besittning av sitt arv.
Men den som betjänar de sjuka utifrån Guds nådiga löfte – även om han kan acceptera en lämplig belöning som han är berättigad till, eftersom arbetaren är värd sin lön – har en stark försäkran om att han i sin tur ska vårdas. Gud själv ska sköta om honom och vara hans läkare. Och vilken vårdare och läkare han är! Käre vän, vad är alla läkare, apotekare och skötare i hela världen i jämförelse med Gud? Borde det inte uppmuntra en att gå och betjäna en sjuk person, även om han kanske har lika många smittsamma koppor som hår på sin pestridna kropp? Vad betyder all slags pest eller djävlar mot Gud, som förpliktar sig att vara vår skötare och läkare? Skam och mer skam på dig för att du i din otro föraktat en så stor tröst och låtit dig skrämmas av någon liten böld eller någon oviss fara. Du som är inbäddad av sådana säkra och trofasta Guds löften! Vad skulle det hjälpa dig om alla läkare och hela världen stod till din tjänst, men Gud inte var närvarande? Återigen, vilken skada kunde komma över dig om hela världen skulle överge dig och ingen läkare skulle stanna kvar hos dig, men Gud skulle förbli vid dig med sin försäkran? Vet du inte att du är omgiven av tusentals änglar som vakar över dig på ett sådant sätt att du verkligen skulle kunna trampa på pesten, som det står skrivet i Psalm 91: »Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar« (Ps 91:11–13).