REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 35
Den som kastar sig direkt från Palmsöndagens triumferande intåg till Påskdagens extatiska uppståndelseglädje, missar avgörande insikter om människans dubbla natur. Det är ett drama av rang som utspelar sig när vi följer Kristi väg till korset under den heliga veckans dagar. Det synliggör en dubbelhet hos människan som vi alltför väl känner till men alltför ofta inte vill kännas vid.
Många ställer frågan varför Jesus behövde lida och dö på ett kors. Behöver det verkligen vara så pass blodigt allvar? Svaret får vi bland annat under dessa dagar som leder fram till Långfredagen. När Jesus behöver sina efterföljare som mest pallar de inte trycket. Under press avslöjas skevheten.
Templet har gjorts om till en rövarkula och blivit en marknadsplats. Istället för ett bönens hus som ljuder av lovsång, så skramlar det av mynt när det görs det affärer i religionens namn. En av lärjungarna blir irriterad för att Maria slösar en extremt dyr nardusbalsam på Jesus. Bland Jesu närmaste handlar diskussionen om vem som är störst och bäst bland dem. När det är dags för bönekamp i den avgörande timmen så somnar de alla.
Judas Iskariot, den fifflande kassören i Jesusrörelsen, förråder Jesus och säljer ut honom för 30 silvermynt. Även Petrus som tidigare förmedlat uppenbarelsen om att Jesus är Messias, Guds egen son, han som högtidligt hävdat att han aldrig ska lämna Jesus om så alla andra gör det. Han förnekar honom tre gånger och svär på att han inte känner honom. Folkskaran som under Palmsöndagen ropat Hosianna ropar nu i vrede: Korsfäst honom! Kajfas, Pilatus och Herodes överlägger och söker vinna popularitetspoäng med Guds son i potten.
Läs även om Palmsöndagen: Triumfens parad eller korsets procession?
Detta är en viktig del av den heliga veckan. Korset blev inte bara rest för oss – det blev rest på grund av oss. Vi får under denna världshistoriens mest dramatiska vecka en viktig insyn i människans själ och en osminkad beskrivning av hennes natur. Hurdana vi är under ytan och vad som rör sig i vårt innersta. Syndanaturen är ingen teologisk teori utan en besvärlig verklighet. Här avslöjas vår dubbelhet.
För det är du och jag som är som Judas när vi sätter inflytande och ekonomisk vinning framför Jesus. Det är du och jag som är upptagna av att framstå som störst, bäst och vackrast, medan vår mästare styr stegen mot korset för att betala priset för vår självupptagenhet. Det är du och jag som somnar när Jesus uppmanar oss att bedja. Det är du och jag som är Petrus, som lovar runt och håller tunt. Ena stunden bekänner vi stolt för att nästa stund brista bittert. Det är faktiskt du och jag som skickar Jesus till korset i stället för att ta straffet på oss själva.
Det är en obekväm insikt men som vi är allt för bekanta med. Det paradoxala med vår natur. Skevheten i vårt hjärta vars skav gör sig påmint varje dag och varje timme. Ena stunden är vi överlåtna kristna som bekänner och lovsjunger för att nästa stund leva som om Gud inte fanns.
Detta är en alldeles avgörande uppenbarelse som vi gör väl i att stanna upp inför. Den reglerar vår människosyn och inte minst förväntningarna på oss själva. Den hjälper oss att inse behovet av ett offer och en frälsning som skänks oss till det dyrbara priset av »blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod« (1 Petr 1:19). Så låt oss inte ha för bråttom fram till söndagens uppståndelseglädje och påskdag, utan låt oss i sanning göra den heliga veckan till en stilla vecka då vi följer dramat steg för steg.
Låt oss besinna och se djupet av vårt syndafördärv och så se storheten i den frälsning som bringas oss genom Kristi korsdöd. »Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag… i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!« (Rom 7:15, 23-25)