Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. De sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” De bröt upp i samma stund och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna samlade. (Luk 24:27, 30-33)
Vad har vi att erbjuda människor i själslig kris? Hur bemöter vi tvivel och brustna förhoppningar? Vilka verktyg och medel har kyrkan genom vilka tron kan förmedlas och styrkas? Vi fortsätter idag att titta på hur Jesus möter Emmausvandrarna. Redan här, direkt efter uppståndelsen, accentueras det mönster som instiftas på Skärtorsdagen för hur Kristus kommer till oss och skänker oss sina gåvor. De kanaler som upprättas och som sedan bibehållits genom kyrkans hela historia, där vi får möta den uppståndne, är genom Ordet i predikan och sakramenten. Vi får också se en glimt av vad det skapar och leder till. Rakt in i den förvirring och mörker som karaktäriserar dessa lärjungar kommer en uppenbarelse som inte bygger på enbart en upplevelse men som leder till en livsförvandlande erfarenhet.
Läs även första delen av Från brustna förhoppningar till brinnande hjärtan här!
Efter att Jesus lyssnat till och samtalat med dem, räckt dem ordet så bjuder han dem till bordet. Det är när de får se Kristus i Skriften och i det brutna brödet som deras ögon öppnas och deras hjärta blir brinnande och varmt av Guds kärlek. Tron kommer alltså inte inifrån och ut – utan utifrån och in. Det bygger således inte på något abstrakt utan något oerhört greppbart och påtagligt. Tron finner fast förankring i Guds ord och denna sanning förmedlas genom reella medel – nådemedel.
När Kristus kom in i världen kom han i en synlig och jordisk gestalt. Han kom inte som ett diffust andeväsen obunden av tid och rum utan i en mänsklig kropp. Han beskrivs av aposteln Johannes som Ordet som blev kött och blod och tog sin boning ibland oss. Genom Kristus uppenbarades alltså Guds nåd och närvaro i fysisk form. Men liksom Kristus förkastades av många på grund av sin mänskliga framtoning, så negligeras ofta dessa nådens medel i dag.
Läs även andra delen här!
Många söker efter något som upplevs mer relevant eller tilltalande för nutidsmänniskan. Andra sammanhang jagar efter det som framstår som mer andligt högoktanigt än Guds nåd förmedlad genom ord, bröd och vin. Men Gud har valt att förmedla sin närvaro genom dessa enkla medel. Genom nådemedlen förmedlas Guds löften och goda gåvor till oss och vi tar emot dem i tro. I sig själva är de inte särskilt imponerande, men i all sin ringhet förkunnar och förmedlar de trons mysterium.
Är då Gud begränsad till nådemedlen, kan vi inte möta honom var som helst? Snarare skulle man kunna säga att han gjort sig själv och sina gåvor tillgängliga för oss i nådemedlen. För att använda en bild skulle vi kunna säga att Gud är som solen – vi kan se hans ljus och strålar överallt – men strålarna är inte gripbara så att vi kan få tag i dem. Gud har kommit till oss genom Jesus Kristus, i honom har Ordet blivit kött. Kristus kommer till oss genom det hörbara och gripbara – genom predikan, dopets vatten, nattvardens bröd och vin. Där låter han sig finnas och gripas. Där skänker han sin nåd – alltså genom detta som vi kallar nådemedel.
Herrens heliga måltid gestaltar hela evangeliet och gör tron kroppslig och konkret. Instiftelseorden – »tag och ät«, »drick av den alla« och »gör detta« – signalerar tydligt att detta är något vi ska göra, vi uppmanas inte att försöka förnimma, uppleva eller känna någonting. I måltiden kommer Guds goda gåvor till oss i, genom och under fysiska element, i bröd och vin. Orden »så ofta ni gör det« understryker återigen att det är fråga om en handling och det är underförstått att den ska upprepas ofta. Faktum är att nattvarden är den enda del av gudstjänsten som Jesus själv har befallt oss att göra. Därför är nattvarden en ofrånkomlig del av både den kristnes och kyrkans liv.
Men varför allt detta tal om nattvarden? Jesus har ju redan fullbordat sitt verk genom att dö för oss på korset, han har uppstått och lever. För att djupare förstå detta som kallas för nådemedelskristendom behöver vi rätt skilja mellan hur Kristus förvärvade vår frälsning och hur han nu förmedlar den till oss. Vår frälsning vinns inte genom att vi tar till oss dessa nådemedel, deras roll är endast att förmedla det som Kristus en gång för alla vunnit på korset.
Nådemedlen är alltså distributionskanaler för Guds nåd. Det är på korset som Kristus förvärvar världens frälsning, syndernas förlåtelse, försoning och rättfärdighet inför Gud. Men det är i dessa nådemedel som Kristus genom den helige Ande gjort sig själv tillgänglig och förmedlar dessa välsignelser. Där han uttryckligen lovat att vara närvarande och ge sig själv åt oss. Men kom ihåg: sakramenten finns inte till för honom utan för oss och vår svaga tro som behöver stöd.
På Kristi kors har all synd samlats ihop och fått sin dom, och från Kristus flödar nåden ut till världen genom dessa medel och kanaler. Kyrkans uppdrag är därför att fira, förkunna och förmedla denna frälsning som Kristus en gång för alla har förvärvat. Luthers fråga som antände reformationen – »var kan jag finna en nådig Gud?« – fick sitt svar inte genom privata andliga upplevelser, utan genom den nåd som förkunnas och förmedlas genom Ordet, bordet och dopet, de nådemedel Gud har skänkt kyrkan. Med Luthers egna ord:
Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan om hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes. Att Kristus erövrat den på korset är sant. Men han har inte utdelat eller givit den på korset. I nattvardens sakrament har han inte erövrat den, men där har han utdelat och givit densamma genom Ordet, vilket också sker när evangelium predikas. Förvärvandet har skett en gång för alla på korset, men utdelandet gång efter gång fordom och framgent, från världens början till dess slut. […] Om jag nu söker syndernas förlåtelse, springer jag inte till korset, för jag finner den ej utdelad där. Men jag finner i sakramenten och i evangeliet det ord som tillbjuder, förmedlar och giver mig denna förlåtelse som förvärvats på korset. (Martin Luther, Mot de himmelska profeterna)