Vittnesbörden om denna gudomliga försyn är många genom hela bibeln och kyrkans historia. När vi blir rotade i Guds allmakt fylls våra hjärtan av någon slags skräckblandad förtjusning – förundran, gudsfruktan men framförallt djup förtröstan. Josef hade insikt i Guds underbara försyn. Han sammanfattar inför sina bröder sin syn på deras svek, brutala handlande och synd med orden »Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott, för att bevara många människors liv« (1 Mos 50:20).

Vi har nu kommit halvvägs in i fastan på vår vandring mot korset och påskens glädje. Utifrån ett perspektiv har det minst sagt varit en händelserik och omvälvande period. Från din personliga horisont kanske inte fastan så här långt inneburit vad du hade föresatt dig eller hoppats på.

Kanske erbjuder stundens allvar och den uppkomna världssituationen ett utmärkt tillfälle för oss att spegla oss själva i korsets teologi och vandra korsets väg? Vad skulle hända om vi slutade att kämpa för att få till livet i enlighet med våra lidelser och istället började kämpa för att ta upp vårt kors i en värld där alla vill kliva ner från korset? Att leva som korsfästa – döda för synden och levande för Kristus.  

Korset står för både död och uppståndelse, slutet på den gamla skapelsen och början på den nya. Den kristne möter döden och uppståndelsen i sitt dop. Dopet är i den meningen vårt kors. Att »ta på sig sitt kors« handlar därför djupast sett om att varje dag leva i vårt dop, döda från det gamla livet och levande genom Kristus. Den döpte har därför i en bemärkelse inte döden framför sig utan bakom sig. Eftersom vi i dopet redan har dött med Kristus behöver vi inte längre frukta döden. Det är korsets väg. Nu lever jag inte längre för mig själv, Kristus tar gestalt i mig för min nästas skull.

Korset vänder därför upp och ner på alla våra föreställningar om Gud och livet. Det är offensivt för oss eftersom det utmanar alla våra grundläggande föreställningar om Gud och vad det innebär att vara en kristen. Hur Gud verkar och uppenbarar sig själv. Vad det innebär att leva i tro på Kristus och vara hans efterföljare. Korset anger själva mönstret för hur Gud handlar och hur kyrkans och de troendes liv gestaltas i världen. Detta mönster bryter med våra tankar om Guds handlande där styrka och framgång brukar betonas. Korsteologin ser och tar emot Gud så som han uppenbarat sig, utblottad i svaghet och lidande på ett kors. 

Vi preppar och bunkrar. Överfyllda kundvagnar och fullproppade skafferier med burkmat och knäckebröd. Vi är alerta med att styrka vårt immunförsvar med allehanda vitaminer och hälsosamma tillskott. Låt oss inte mitt i allt detta glömma att bygga upp vårt andliga immunförsvar. Ingefära och dunderpiller håller nämligen inte stånd mot fruktan och ångest. Frukt och grönt stärker tarmfloran men skärper inte vår blick och vår förnimmelse av det gudomliga. 

Vi befinner oss i fastan och söndagarna avlöser varandra med teman som: »Prövningens stund«, »Den kämpande tron« och »Kampen mot ondskan«. Samtidigt håller världen andan. Vi följer coronavirusets utveckling timme för timme. Tonen skärps. Åtgärder tillämpas. Olika samhällsfunktioner går in beredskap. Världens börser rasar. Nyheterna larmar. Oron breder ut sig. Fruktan försöker gripa om oss.

Jag blir emellanåt så trött på ljudet av min egen röst. Visst, jag är en Ordets tjänare och orden är viktiga för mig. Men ibland blir jag fullständigt utmattad av allt prat. Allt som ska kommenteras och ventileras. Ofta hinner jag inte med i det höga tempot av mina egna ord som står som en kaskad ur min mun. Då får jag en längtan efter att tänka – att tänka efter före.