I den här artikelserien skriver jag primärt om vad vi kan finna i det lutherska arvet. Men Kristi kyrka har ett långt större och rikare arv att förvalta, vars rikedomar finns spridda längs hela vägen från Guds folk under biblisk tid, via fornkyrkans tid, medeltiden, reformationen och fram till frikyrkan. Detta andliga liv pulserar fortfarande genom Kristi kropp. Hela kyrkans arv tillhör oss, eller som Paulus uttrycker det: ”allt är ert” (1 Kor 3:22). Som moderna kristna behöver vi därför lära oss att leva med ett »både och« snarare än ett »antingen eller«. Med en sådan inställning öppnar sig en mycket större och rymligare värld än den förkrympta tillvaro som etiketter, boxar och fack skapar. Om vi renodlar oss själva som »det nya som Gud gör« riskerar vi att bli ett litet ödsligt kapell i historiens marginal. Men om vi istället förvaltar vårt rika arv blir vi en del av den gigantiska katedral i världens och historiens centrum, som Kristi kyrka är tänkt att vara.
Om vi mer specifikt vill ställa frågan om vilket arv vi är kallade att förvalta, vad ska vi då svara? Framför allt måste vi då nämna de heliga skrifterna, Gamla och Nya Testamentet. I en tid av ytliga slogans och one-liners är det viktigt att de bibliska texterna blir hörda i våra gudstjänster och samlingar. Och även som protestanter måste vi inse att vårt arv går mycket längre tillbaka än till reformationstiden, vi får glädja oss över alla underbara skatter i kyrkans historia. Här kan man inte gå förbi skatterna från kyrkans femhundra första år. Under denna period formulerades de tre stora ekumeniska trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska. I dessa bekännelser finner vi kärnfulla sammanfattningar av den kristna tron, och de har varit omistliga för kyrkans tro och gudstjänst genom historien. Till denna tid hör också de fyra första ekumeniska koncilierna som har varit helt avgörande för genuint kristen teologi. Dessa är koncilierna i Nicaea (år 325), Konstantinopel (år 381), Efesus (431) samt konciliet i Chalcedon (år 451). Här får framför allt vår kristologi och treenighetsläran en fast form; helt centrala dogmer för sann kristen tro. Att losskoppla sig själv från detta arv är helt förödande och innebär att man förlorar hela grundmönstret för sann kristendom.
Läs första delen i den här serien: Är det rimligt?
Vi skulle här också kunna nämna många kyrkofäder och viktiga teologer under kyrkans första femhundra år: Irenaeus, Cyprianus, Athanasius, Ambrosius, Chrysostomos, Basilius, Gregorius av Nyssa, Cyrillus, och inte minst Augustinus! Och många fler skulle naturligtvis kunna nämnas. Ingen av dessa var ofelbara och deras texter ska inte jämställas med bibelns. Men detta är gudsmänniskor som har gått före oss och vars andliga insikter och teologiska formuleringar har haft stor betydelse för kyrkans tro och liv. När reformationen bryter fram under 1500-talet så är det inte en uppgörelse med traditionen i största allmänhet. Tvärtom värnar reformatorerna kyrkans arv och är mycket måna om att knyta an till såväl trosbekännelser, centrala kyrkomöten och kyrkofäderna. Deras iver att förnya kyrkan innebar alltså inte att de drog sig undan sitt förvaltarskap.
På samma sätt med oss idag. Vi behöver leva i förnyelse och förvaltarskap samtidigt. När varje ny väckelserörelse på olika sätt vill avskärma sig från tidigare sammanhang går vi miste om så mycket. Dels mister Kristi kyrka den förnyelse som Gud vill ska komma alla till del, dels tappar vi bort många av de rikedomar som kyrkan har förvaltat. Vi måste helt enkelt ta på allvar att vi inte är den första generationen i historien som brottats med frågor kring tron, kyrkan, människan och tillvaron. »Det finns inget nytt under solen« som Predikaren om och om påpekar för oss. Varje ny och genuin rörelse från Gud är därför en förnyelse av det som redan existerar. Kyrkan bör därför leva i en kontinuerlig reformation – semper reformanda som reformatorerna uttryckte det – ett ständigt återvändande och återupptäckande av rikedomarna i Kristus.
Läs andra delen i den här serien: Luthersk? Eller?
Somliga ivrar dock för att vi måste ta ställning för antingen eller och betraktar förhållningssättet ovan som flummigt, eller kanske till och med som »liberalt«. Enkelspårighet av olika slag finns dock i alla läger, bland både lågkyrkliga och högkyrkliga, frikyrkliga såväl som folkkyrkliga. Men den leder alltid till förenklingar som skymmer rikedomen och fullheten i vårt gemensamma arv. Låt oss inte glömma att Paulus i mycket skarpa ordalag tillrättavisar etikettering och splittring bland kristna: »Säg inte att jag hör till Apollos, jag hör till Petrus, jag hör till Paulus!« Istället skriver han – »ni behöver inte välja den ena eller den andra – allt tillhör er! Apollos och Petrus och Paulus« (1 Kor 3:4, 21). Enhetens väg är alltså det gemensamma arvets väg.
Samma budskap möter oss i Efesierbrevet: »Ni skall tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet« (Ef 3:18-19). Detta betyder att ingen enskild kyrkotradition rymmer Kristi kyrkas fulla rikedom. Istället uppmuntras vi att se varandra och tillsammans efter bästa förmåga förvalta och förena de olika nådegåvor som olika traditioner är bärare av. Vi kan alltså få ägna oss åt att bygga broar istället för att resa murar. Murar byggs ofta med intentionen att beskydda och bevara det som är centralt, men det leder inte sällan till isolering och stagnation. Den kyrka som har sina rötter djupt rotade i evangelium om Jesus Kristus har en tillförlitlig kompass och kan i trygghet och förtröstan öppna sig för sina syskon som lever i andra traditioner än den egna. När evangelium är vårt centrum kan vi alla mötas, trots våra olikheter och meningsskiljaktigheter i mer perifera ting.