Ingenting verkar vara så lätt för oss människor som att ’bekänna andras synder’. Det är skrämmande hur snabbt jag glömmer att om det inte vore för Guds stora nåd…

There are some professing Christians who can speak of themselves in terms of admiration… While they congratulating themselves, I have to lie humbly at the foot of the cross and marvel that I am saved at all.

Kyrkans liturgi är påfallande ointresserad av människans känslor, men sysslar desto mera med Guds ära och härlighet.

Då jag mött sökande storsyndare, som för mig öppnat dörrarna till ett liv i last, har jag bara behövt bli stilla och besinna, att det endast är lyckliga omständigheter och ett nådens under, som räddat mig från att befinna mig i den sargades situation.

Kravlös öppenhet eller generöst erbjudande om delaktighet? Att betona passivitet eller responsivitet inför nåden?

Idag när vi ofta diskuterar frågorna om att göra kyrkan tillgänglig, anpassad och relevant så kanske vi ska meditera över frågan som Jesus ställer: Vad var det som drog folket ut i öknen för att bekänna sina synder och omvända sig?

När vi upphör att medvetet ge Gud möjlighet att beröra oss, börjar våra myter, fantasier och föreställningar om oss själva att få allt större grepp om våra liv. Vi ger inte Gud tillåtelse att på allvar befria oss från kretsandet kring oss själva.

Han beskyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. Allt detta gör han endast på grund av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag på något sätt förtjänat det.