När han kallar oss till gemenskap så är det inte runt ett förhandlingsbord där vi ska försöka få till en förlikning. Han bjuder oss till en måltidsgemenskap vid försoningens bord där han »tar emot syndare och äter med dem«

När man talar om rannsakan är det till stor vägledning att ta hjälp av Rosenius. Hans allvarliga självprövning inför Guds lag avslöjar alltid synden under synden – hjärtesynden. Men än viktigare: den leder inte in i självupptagen självbespegling utan för oss alltid fram till Kristi fullbordade verk där nådens klara källa flödar.

All sorg är inte tragisk. Det finns en god och hälsosam sorg, när man sörjer över sina synder på ett sådant vis att det leder till omvändelse. Låt inte din sorg och din synd driva dig till förtvivlan och hopplöshet, utan låt den driva dig till Jesus.

Fastan kan betraktas som en självvald och planerad prövning. Även när prövningen påvisar vår brist och leder till fall, så har den blivit till räddning. Då inser vi nämligen vårt behov av att ta vår tillflykt till honom som för vår skull stod fast i prövningens stund.

Tystnaden är inte tom utan snarare blir vi under tystnad och stillhet varse Guds enorma närvaro. Vi försöker inte finna Gud utan låter oss bli funna av Gud. 

När vi erfar denna andens fattigdom kan vi uppleva det som att vi kommit längre bort ifrån Gud. Men snarare är det ett steg i rätt riktning. För vi är alla tiggare. Detta är sant. 

Fastan är en tid då vi frigör utrymme för uppdateringar och nya inställningar. Då behöver vi rensa och göra oss av med sådant som tagit onödigt stor plats.

Välsigna vår fastetid, Herre. Ge oss botfärdiga hjärtan, så att vi i bön och fasta vandrar korsets väg till påskens glädje. Hjälp oss att avkläda oss den gamla människan och hennes vanor, och iklädda oss den nya människan som är skapad i Kristi Jesu avbild. Amen.